Ett stopp på vägen
Har inte skrivit på bra länge nu och det finns egentligen ingen annan anledning till det än att jag bara inte orkat bry mig om bloggen de senaste veckorna.
Har gått ifrån att vara sjukskriven på heltid till att vara sjukskriven på halvtid och vidare för att gå på semester. Är idag 2 veckor in i semesterns sammanhängande 4 veckor. Jag valde att ta all semester på en gång för jag hade ju ingen direkt semester förra året och med allt som varit så har jag behövt och behöver verkligen den här lediga tiden.
Depressionen har varit hanterbar nu under semestern. Jag har kunnat fokusera på bra saker som träning och umgäng med vänner (även om det inte varit jättemycket av vännerna) samt en del tid med familjen och en hel del tid för mig själv och mina rutiner. Det känns bra att tänka på rutiner och köra efter vad som passar mig då jag märker tydligt resultat på mitt humör och inställning.
Eftersom ett av mina största problem är att jag vill känna att jag har gjort något (varit ambitiös på något vis) trots att jag är ledig och ska slappa, så tänkte jag innan semestern började om jag skulle ta och skriva ner dagbok för varje dag som går och vad jag har gjort. Det föll ganska snabbt, jag hann med tre dagar och sen tänkte jag inte mer på det. Framsteg kallar jag det förresten.. Funderar ibland lite över vad jag har gjort - har jag verkligen inte gjort något annat än att träna och höra av mig till vänner och familj? Träffat någon då och då och handlat mat? INGENTING ANNAT?! - Men då måste jag bara säga det att jag har kommit långt. För tidigare skulle det ha kliat i ryggraden på mig om jag tänkt på att jag inte gjort något direkt vettigt eller följt någon s.k semesterplanering. Inte nu. Nu bryr jag mig inte, och det klappar jag mig på huvudet för.
Ett annat problem som jag har hänger ihop med ovanstående del. Jag brukar få panik när jag tänker på vilka saker vi ska fixa till här hemma. Som exempel; vi ska byta ut diskbänken mot en träskiva och köpa ny diskho. Vi ska även lägga golv i resterande rum och jag ska måla om ett rum. Det måste komma upp foton på väggarna här hemma, det är alldeles för tomt nu. MEN! Nu för jag ingen panik. Jag vet om att vi inte har råd med allt detta nu, och när jobbet löser sig för mig och jag vet vart jag ska jobba, då jobbar jag rumpan av mig, tjänar ihop lönen och ihop med Tim sparar vi så vi har tillräckligt till en av dessa saker och då kan vi ta tag i det - bit för bit.
No need to hurry - mitt nya motto.
För er som inte känt mig så långe eller som inte känner mig alls, kan jag tala om att det är inte likt mig att gå efter ett sådant statement!
Träningen har gått bra. Fram tills att jag blev sjuk.. för hundrade gången i år (!?) eller något liknande. I en vecka har jag haft galen hosta som inte släppt än. Allt började med en vanlig förkylning och sen gick det utför. Tränade senast i måndags och imorgon är det en vecka sen - inte bra! Jag kan ju inte göra så mycket åt det, jag tänker faktiskt inte kasta mig ut i joggingspåret eller in i ringen på klubben och köra som jag gjorde i måndags. Inte en gång till. Hostattackerna jag fick efter det passet var inte underhållande alls. Jag är mycket bättre i rören nu och rört på mig har jag ju, men jag saknar flåset och endorfinerna!
Klippt mig har jag gjort också. Chop chop sa det när Tims mor var snäll och kapade av mitt ruttna hår. Nu ser och känns det riktigt fräscht och friskt. Bild kommer någon gång när jag lärt mig att bilder på en blogg kan vara lite kul för folk att se (och att anstränga mig lite mer än vad jag gjort hittills..)
Det har varit lite törnar upp och ner i min vänskapskrets och jag börjar bli säker på vilket ben jag ska stå på när det gäller alla dessa relationer. Jag har alltid varit en tjej som sagt vad jag tycker om någon frågat men jag har också hållit inne med saker som egentligen borde kommit fram tidigare i en vänskapsrelation. Det är lite synd. I det långa loppet börjar jag bli trygg med mig själv igen och vad jag har och jag måste påpeka det att jag är genuint glad över de diamanter som finns i mitt liv.
Fyra styken initialer i vänskapskategorin är värda att skriva ner:
- N.H - Ärlig, öppen, social, påhittig, underbar, hjälpsam och förstående
- L.H - Vi var 14. Ända sedan dess... Fantastisk personlighet, glad, fnittrig, rak, ärlig, kramig, charmig, bäst
- E.F - Tacksam över att du är genuin, ärlig, får mig att känna mig hemma, ett bra stöd, rolig, spontan och SÅ bra!
- J.D - Nyfunna fina! Framåt, dansant, estetisk och helt jävla awesome! en hård höger och ett underbart skratt
Gemensamt för er alla är att jag uppskattar er otroligt mycket, jag har alltid kul med er och ni är alla fantastiska personer med så mycket att ge! Jag önskar att alla hade minst två vänner som är som ni är!
Igår kväll hade jag en dejt med min L och det var underbart som alltid. Skrattet är sällan långt borta när vi två är i samma rum och det gör mig glad. En kväll tidigare i veckan var vi hos henne och fikade på hennes balkong och pratade om vad som hänt sedan sist. Våra liv är så olika men ändå så lika. Det är liksom vi, vi och vårat och allt runtomkring. Det är härligt att kunna dela så mycket med henne. Vi förstår varandra och är hemma med varandra och det är det som är så vääärt! Jag, L, J och Tim var hemma hos oss och spelade musik och sjöng. Min röst dog lite och det gjorde mig besviken men whattaheck liksom, det kommer fler tåg. Alla satt vi uppe till halv fyra eller nåt och L fick sova hos oss då det regnade och bussarna hade gått och lagt sig.
Det var en riktigt härlig kväll och vi har redan föreslagit en grillkväll med liknande inriktning. Det kommer att slå stort!
Jag har börjat lära mig att spela bas också. Såhär i början är det väldigt enkla låtar jag pillar på men hey, alla är väl nybörjare någon gång. Lite avsides med det håller jag på att lära mig NEM med Metallica på gitarr. Jag måste ju underhålla mig själv lite! Framåt går det och det roliga är att hittills kan jag sjunga medan jag spelar också (det är något jag kanske är lite för stolt över för jag antar att det nog är svårare att sjunga och spela gitarr samtidigt, jag plinkar ju mest på basen faktiskt..)
Har jag sagt att jag har världens finaste, bästa sambo?
I adore you, T!
Har gått ifrån att vara sjukskriven på heltid till att vara sjukskriven på halvtid och vidare för att gå på semester. Är idag 2 veckor in i semesterns sammanhängande 4 veckor. Jag valde att ta all semester på en gång för jag hade ju ingen direkt semester förra året och med allt som varit så har jag behövt och behöver verkligen den här lediga tiden.
Depressionen har varit hanterbar nu under semestern. Jag har kunnat fokusera på bra saker som träning och umgäng med vänner (även om det inte varit jättemycket av vännerna) samt en del tid med familjen och en hel del tid för mig själv och mina rutiner. Det känns bra att tänka på rutiner och köra efter vad som passar mig då jag märker tydligt resultat på mitt humör och inställning.
Eftersom ett av mina största problem är att jag vill känna att jag har gjort något (varit ambitiös på något vis) trots att jag är ledig och ska slappa, så tänkte jag innan semestern började om jag skulle ta och skriva ner dagbok för varje dag som går och vad jag har gjort. Det föll ganska snabbt, jag hann med tre dagar och sen tänkte jag inte mer på det. Framsteg kallar jag det förresten.. Funderar ibland lite över vad jag har gjort - har jag verkligen inte gjort något annat än att träna och höra av mig till vänner och familj? Träffat någon då och då och handlat mat? INGENTING ANNAT?! - Men då måste jag bara säga det att jag har kommit långt. För tidigare skulle det ha kliat i ryggraden på mig om jag tänkt på att jag inte gjort något direkt vettigt eller följt någon s.k semesterplanering. Inte nu. Nu bryr jag mig inte, och det klappar jag mig på huvudet för.
Ett annat problem som jag har hänger ihop med ovanstående del. Jag brukar få panik när jag tänker på vilka saker vi ska fixa till här hemma. Som exempel; vi ska byta ut diskbänken mot en träskiva och köpa ny diskho. Vi ska även lägga golv i resterande rum och jag ska måla om ett rum. Det måste komma upp foton på väggarna här hemma, det är alldeles för tomt nu. MEN! Nu för jag ingen panik. Jag vet om att vi inte har råd med allt detta nu, och när jobbet löser sig för mig och jag vet vart jag ska jobba, då jobbar jag rumpan av mig, tjänar ihop lönen och ihop med Tim sparar vi så vi har tillräckligt till en av dessa saker och då kan vi ta tag i det - bit för bit.
No need to hurry - mitt nya motto.
För er som inte känt mig så långe eller som inte känner mig alls, kan jag tala om att det är inte likt mig att gå efter ett sådant statement!
Träningen har gått bra. Fram tills att jag blev sjuk.. för hundrade gången i år (!?) eller något liknande. I en vecka har jag haft galen hosta som inte släppt än. Allt började med en vanlig förkylning och sen gick det utför. Tränade senast i måndags och imorgon är det en vecka sen - inte bra! Jag kan ju inte göra så mycket åt det, jag tänker faktiskt inte kasta mig ut i joggingspåret eller in i ringen på klubben och köra som jag gjorde i måndags. Inte en gång till. Hostattackerna jag fick efter det passet var inte underhållande alls. Jag är mycket bättre i rören nu och rört på mig har jag ju, men jag saknar flåset och endorfinerna!
Klippt mig har jag gjort också. Chop chop sa det när Tims mor var snäll och kapade av mitt ruttna hår. Nu ser och känns det riktigt fräscht och friskt. Bild kommer någon gång när jag lärt mig att bilder på en blogg kan vara lite kul för folk att se (och att anstränga mig lite mer än vad jag gjort hittills..)
Det har varit lite törnar upp och ner i min vänskapskrets och jag börjar bli säker på vilket ben jag ska stå på när det gäller alla dessa relationer. Jag har alltid varit en tjej som sagt vad jag tycker om någon frågat men jag har också hållit inne med saker som egentligen borde kommit fram tidigare i en vänskapsrelation. Det är lite synd. I det långa loppet börjar jag bli trygg med mig själv igen och vad jag har och jag måste påpeka det att jag är genuint glad över de diamanter som finns i mitt liv.
Fyra styken initialer i vänskapskategorin är värda att skriva ner:
- N.H - Ärlig, öppen, social, påhittig, underbar, hjälpsam och förstående
- L.H - Vi var 14. Ända sedan dess... Fantastisk personlighet, glad, fnittrig, rak, ärlig, kramig, charmig, bäst
- E.F - Tacksam över att du är genuin, ärlig, får mig att känna mig hemma, ett bra stöd, rolig, spontan och SÅ bra!
- J.D - Nyfunna fina! Framåt, dansant, estetisk och helt jävla awesome! en hård höger och ett underbart skratt
Gemensamt för er alla är att jag uppskattar er otroligt mycket, jag har alltid kul med er och ni är alla fantastiska personer med så mycket att ge! Jag önskar att alla hade minst två vänner som är som ni är!
Igår kväll hade jag en dejt med min L och det var underbart som alltid. Skrattet är sällan långt borta när vi två är i samma rum och det gör mig glad. En kväll tidigare i veckan var vi hos henne och fikade på hennes balkong och pratade om vad som hänt sedan sist. Våra liv är så olika men ändå så lika. Det är liksom vi, vi och vårat och allt runtomkring. Det är härligt att kunna dela så mycket med henne. Vi förstår varandra och är hemma med varandra och det är det som är så vääärt! Jag, L, J och Tim var hemma hos oss och spelade musik och sjöng. Min röst dog lite och det gjorde mig besviken men whattaheck liksom, det kommer fler tåg. Alla satt vi uppe till halv fyra eller nåt och L fick sova hos oss då det regnade och bussarna hade gått och lagt sig.
Det var en riktigt härlig kväll och vi har redan föreslagit en grillkväll med liknande inriktning. Det kommer att slå stort!
Jag har börjat lära mig att spela bas också. Såhär i början är det väldigt enkla låtar jag pillar på men hey, alla är väl nybörjare någon gång. Lite avsides med det håller jag på att lära mig NEM med Metallica på gitarr. Jag måste ju underhålla mig själv lite! Framåt går det och det roliga är att hittills kan jag sjunga medan jag spelar också (det är något jag kanske är lite för stolt över för jag antar att det nog är svårare att sjunga och spela gitarr samtidigt, jag plinkar ju mest på basen faktiskt..)
Har jag sagt att jag har världens finaste, bästa sambo?
I adore you, T!
Ny del i mitt liv: tortyrträning
Jag vet hur och vad jag gör, och jag gör det inte på bästa sätt alla gånger men jag är långt ifrån en allvetare på alla områden. Så länge jag vet vad jag gör och står för det, kan ingen eller ingenting ändra på det.
-
-
Idag blev jag torterad på klubben. Först började det med en halvtimmes samtal med Tamer (tränaren) på svengelska (okej mestadels engelska men en del svenska ord däremellan..) Tamer gick igenom bit för bit hur jag ska träna, vad jag ska göra, hur jag ska känna. Den röda tråden var kvalitetsträning. Vi pratade en hel del om andning också, och vad jag ska göra åt mina hemska vader (som smärtar, krampar och ömmar..)
-
-
Körde helt slut på mig själv tills dess att jag trodde jag skulle kräkas rakt ut där jag stod, men jag kunde hålla mig ifrån det. Pulsen var alldeles för hög och jag blev yr i skallen. Drack vatten, hade ätit bra innan men thaimitsarna vägde bly idag ochg svetten pumpade ur kroppen. Efter passet (tufft och väldigt hårt mitspass) så klämde, tryckte och knådade Carina P mina hemska vader. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag förstår nu varför jag har sådana problem med vaderna. Om Carina säger: "Ojojoj Micha, här var det klumpigt" så betyder det att min muskelvävnad har legat som ett ormbo ett bra tag. INTE BRA ALLS!
-
-
Vi får se om det känns bättre imorn. Hon klämde och jag skrek och slog våldsamt händerna i mattan i ren protest - men, jag genomled det och nu vet jag hur det känns. Dessvärre kommer jag nog bli tvungen att genomlida detta fler gånger..
-
-
Mitt träningsupplägg blir att träna 1 1/2 timme varje gång jag tränar kickboxning, då jag de sista 30 minuterna kör fysträning med diverse olika övningar. Jag fick känna på det idag och det var riktigt jävligt, men riktigt skönt efteråt. Imorgon, lördag och söndag blir träningen annorlunda upplagd: jogg, intervaller och en jävla massa sit ups och armhävningar samt sit ups med "slag i magen" och benviftande.. Någon som hänger med..?
-
-
Det känns bra och jag känner mig bättre. Ännu bättre blir det när torsdag är här. På torsdag får jag träna med underbara Janina och hon lyfter mig och plockar fram det bästa i mig när det gäller träning (och annars också såklart)..
-
-
Imorgon blir det illerträff efter jobbet. Jag ska besöka fina Tess och alla hennes djur. Däremellan ska jag träna enligt det nya upplägget och vänta på torsdag då jag får slåss "på riktigt" igen.
-
-
// Chii
Bit för bit..
En sak i taget.
Tar och gör om saker i mitt liv, bit för bit. Skön känsla.
Jag känner att det blir lite lättare för var dag, även om det finns en del som kommer att vara svårt en tid framöver också..
-
-
-
-
Det har hänt så mycket hittills detta år och det känns som att det fortsätter så - både bra och dåliga saker. Jag har sållat bort ytterligare en "vän" från mitt liv som jag inte längre kände något för, och jag har själv blivit bortplockad från en annan persons vänlista - men vet ni vad? Det känns helt okej. Jag kan förstå henne, och jag kan säga att eftersom att jag själv valde att plocka bort en person, så vet jag att det förmodligen är befogat - och är det inte så - då handlar det om att personen som sållade bort mig inte har varit tillräckligt skarp. Inte på ett taskigt sätt, utan mer att personen inte varit uppmärksam och förstående vad gäller min situation och mitt mående. För att göra en sak klar bara: jag har inte valt att inte träffa just dig, jag har inte velat träffa någon - och alla andra som känner mig verkar förstått allt detta. Egentligen har jag haft viljan att träffa folk, men inte orken, och vad gäller detta hänvisar jag till mitt inlägg nedanför. Hoppas att ditt val var rätt för dig och att du mår bra nu. Jag mår helt okej hur som helst.
-
-
Jag ångrar ingenting, men hade jag kunnat hoppa över min depression och min "må-dåligt-period" så hade jag naturligtvis gjort det. Tyvärr är det inget jag kunde/kan styra över och det är såklart tråkigt.
Jag vet att de som verkligen finns där, finns där no matter what - och det är de personerna som ger mig kraft att orka kämpa på. Det är de människorna som klappar mig på axeln och säger att det jag gör är bra. Det är framför allt de personerna som kan ta hänsyn till att en situation är som den är och kan anpassa sig efter det, för att sedan vara okej (och precis som vanligt) nästa gång man ses - även om det blir längre uppehåll. Ni är guld värda!
-
-
Jag är egentligen inte alls någon komplicerad människa. En enkel glad tjej i botten, som tyvärr fått en del på halsen under årens gång men va fan, alla har sina grejer liksom..
-
-
Jag har en del saker jag ska ägna mig åt de närmsta veckorna. Saker som gör mig glad, saker som tyvärr blivit lite påtvingat också - men framför allt: jag ska göra något som minskar min stresskänsla avsevärt.. Hoppas det blir bra.
-
-
Kommande vecka är det halvtidsjobb som gäller - vi får se om det finns något speciellt för mig att göra. På lördag börjar min semester.
-
-
//
Innan någon annan har vaknat..
Klockan har ringt tidigt.
Varje morgon.
Gått upp, tagit på mig en tröja.
Tittat ut genom fönstret för att se fåglarna jaga varandra.
Härliga morgnar, ljusa dagar. Några i alla fall.
Till skillnad från tidigare då varje morgon kändes som en större utmaning än jag kunde klara av.
Har fortfarande kvar problemen. Samma problem som förut.
Jobbiga, smärtsamma, outhärdliga - när tänkandet kommer igång såsom det alltid gör.
Lyssnade på henne, har börjat göra som hon sa: "en sak i taget, en dag i taget och så mycket nöje du kan med".
Ibland tryter orken.
Innan någon annan har vaknat har jag hunnit rannsaka mitt liv på nytt.
Har hunnit se det från alla negativa vinklar och sett de få, men stora positiva delar jag har i mitt liv.
De glada och bra delarna behåller jag, och håller hårt om.
Ny tankebana: framåt, men med små stopp på vägen. Ett steg fram, tre tillbaka. Lätt hänt, men jag accepterar det och det var väl det jag skulle göra?
Gilla läget. Hanka mig fram utan resultat. I alla fall för nu.
[En annan del]
Ibland är det svårt att veta hur man ska säga, vad man ska göra och hur man ska vara mot andra.
Speciellt inte när man inte har den minsta aning själv.
Man säger det man tror att någon vill höra, man säger det för att man verkligen vill men i slutändan är det något som kommer över en och det går bara inte. Man orkar inte, man känner ingen lust till något. Jag inbillar mig att alla har känt så någon gång. Speciellt om man är en person som har höga krav på sig själv.
Man står där och vet varken ut eller in. Tror att man fixar det men man inte vill egentligen. Vill ingenting. Inte ens resa sig upp, inte gå, inte stå, inte vara, inte känna. Så har väl ändå alla känt? Någon gång? Så har jag känt fram och tillbaka under en lång, lång tid och det är inte lätt. Det är inte heller en bortförklaring, men en del i allt det andra.
Har alltid velat sätta andra först. Före mig. Före den jag är och vad det är jag vill göra. Borde inte gjort så, för jag tappade bort mig själv på vägen och jag är svår att hitta. Har gjort saker jag inte känt något för, har sagt saker för att jag trott att det var vad som väntades av mig. Det har jag fått ändra på nu.
Jag fick frågan av min chef och jag förstår nu i efterhand (cirka 1 månad efteråt) vad hon menade, på riktigt alltså. Frågan löd:
"Vilka är de tre viktigaste personerna i ditt liv? Du behöver inte säga det högt, men tänk det". Jag tänkte på min mamma, min pappa och Tim.
"Fanns du med där?", frågade hon.
"Nej.."
Hon suckade lite och sa: "Det var det jag trodde."
Efter en stund undrade jag om jag svarat fel men hon sa bara "Den absolut viktigaste personen i ditt liv är du (och ditt välmående) och henne har du glömt bort totalt".
Varje morgon.
Gått upp, tagit på mig en tröja.
Tittat ut genom fönstret för att se fåglarna jaga varandra.
Härliga morgnar, ljusa dagar. Några i alla fall.
Till skillnad från tidigare då varje morgon kändes som en större utmaning än jag kunde klara av.
Har fortfarande kvar problemen. Samma problem som förut.
Jobbiga, smärtsamma, outhärdliga - när tänkandet kommer igång såsom det alltid gör.
Lyssnade på henne, har börjat göra som hon sa: "en sak i taget, en dag i taget och så mycket nöje du kan med".
Ibland tryter orken.
Innan någon annan har vaknat har jag hunnit rannsaka mitt liv på nytt.
Har hunnit se det från alla negativa vinklar och sett de få, men stora positiva delar jag har i mitt liv.
De glada och bra delarna behåller jag, och håller hårt om.
Ny tankebana: framåt, men med små stopp på vägen. Ett steg fram, tre tillbaka. Lätt hänt, men jag accepterar det och det var väl det jag skulle göra?
Gilla läget. Hanka mig fram utan resultat. I alla fall för nu.
[En annan del]
Ibland är det svårt att veta hur man ska säga, vad man ska göra och hur man ska vara mot andra.
Speciellt inte när man inte har den minsta aning själv.
Man säger det man tror att någon vill höra, man säger det för att man verkligen vill men i slutändan är det något som kommer över en och det går bara inte. Man orkar inte, man känner ingen lust till något. Jag inbillar mig att alla har känt så någon gång. Speciellt om man är en person som har höga krav på sig själv.
Man står där och vet varken ut eller in. Tror att man fixar det men man inte vill egentligen. Vill ingenting. Inte ens resa sig upp, inte gå, inte stå, inte vara, inte känna. Så har väl ändå alla känt? Någon gång? Så har jag känt fram och tillbaka under en lång, lång tid och det är inte lätt. Det är inte heller en bortförklaring, men en del i allt det andra.
Har alltid velat sätta andra först. Före mig. Före den jag är och vad det är jag vill göra. Borde inte gjort så, för jag tappade bort mig själv på vägen och jag är svår att hitta. Har gjort saker jag inte känt något för, har sagt saker för att jag trott att det var vad som väntades av mig. Det har jag fått ändra på nu.
Jag fick frågan av min chef och jag förstår nu i efterhand (cirka 1 månad efteråt) vad hon menade, på riktigt alltså. Frågan löd:
"Vilka är de tre viktigaste personerna i ditt liv? Du behöver inte säga det högt, men tänk det". Jag tänkte på min mamma, min pappa och Tim.
"Fanns du med där?", frågade hon.
"Nej.."
Hon suckade lite och sa: "Det var det jag trodde."
Efter en stund undrade jag om jag svarat fel men hon sa bara "Den absolut viktigaste personen i ditt liv är du (och ditt välmående) och henne har du glömt bort totalt".