chii

Klockan har ringt tidigt.
Varje morgon.

Gått upp, tagit på mig en tröja.
Tittat ut genom fönstret för att se fåglarna jaga varandra.

Härliga morgnar, ljusa dagar. Några i alla fall.
Till skillnad från tidigare då varje morgon kändes som en större utmaning än jag kunde klara av.

Har fortfarande kvar problemen. Samma problem som förut.
Jobbiga, smärtsamma, outhärdliga - när tänkandet kommer igång såsom det alltid gör.

Lyssnade på henne, har börjat göra som hon sa: "en sak i taget, en dag i taget och så mycket nöje du kan med".
Ibland tryter orken.

Innan någon annan har vaknat har jag hunnit rannsaka mitt liv på nytt.
Har hunnit se det från alla negativa vinklar och sett de få, men stora positiva delar jag har i mitt liv.

De glada och bra delarna behåller jag, och håller hårt om.

Ny tankebana: framåt, men med små stopp på vägen. Ett steg fram, tre tillbaka. Lätt hänt, men jag accepterar det och det var väl det jag skulle göra?

Gilla läget. Hanka mig fram utan resultat. I alla fall för nu.


[En annan del]
Ibland är det svårt att veta hur man ska säga, vad man ska göra och hur man ska vara mot andra.
Speciellt inte när man inte har den minsta aning själv.
Man säger det man tror att någon vill höra, man säger det för att man verkligen vill men i slutändan är det något som kommer över en och det går bara inte. Man orkar inte, man känner ingen lust till något. Jag inbillar mig att alla har känt så någon gång. Speciellt om man är en person som har höga krav på sig själv.

Man står där och vet varken ut eller in. Tror att man fixar det men man inte vill egentligen. Vill ingenting. Inte ens resa sig upp, inte gå, inte stå, inte vara, inte känna. Så har väl ändå alla känt? Någon gång? Så har jag känt fram och tillbaka under en lång, lång tid och det är inte lätt. Det är inte heller en bortförklaring, men en del i allt det andra.

Har alltid velat sätta andra först. Före mig. Före den jag är och vad det är jag vill göra. Borde inte gjort så, för jag tappade bort mig själv på vägen och jag är svår att hitta. Har gjort saker jag inte känt något för, har sagt saker för att jag trott att det var vad som väntades av mig. Det har jag fått ändra på nu.

Jag fick frågan av min chef och jag förstår nu i efterhand (cirka 1 månad efteråt) vad hon menade, på riktigt alltså. Frågan löd:
"Vilka är de tre viktigaste personerna i ditt liv? Du behöver inte säga det högt, men tänk det". Jag tänkte på min mamma, min pappa och Tim.
"Fanns du med där?", frågade hon.
"Nej.."
Hon suckade lite och sa: "Det var det jag trodde."
Efter en stund undrade jag om jag svarat fel men hon sa bara "Den absolut viktigaste personen i ditt liv är du (och ditt välmående) och henne har du glömt bort totalt".