Dilemma
Två dagar kvar till Julafton och jag är i stort behov av sömn. Jag känner att det är det, sol och träning som jag behöver allra mest just nu.
Jag är arg och frustrerad på mig själv – jag har nämligen ett problem (alla som tränar fattar säkert varför jag tänker som jag gör.)
WorldClass. Där tränar jag och har gjort till och från i några år. I början (några år sen dvs) hade de jättebra pass och jag tyckte att jag kunde välja och vraka mellan en massa olika pass som var väldigt givande för mig, och till en kostnad av 299 i månaden tyckte jag det var väldigt bra faktiskt.
När jag för 9 månader sen (eller nåt) blev medlem på nytt får jag betala 399 i månaden.
Jag har ju (kanske som bekant) också tränat en del kickboxning och på klubben där jag tränar har de nu höjt priset från 1700 till 1900 för en termin (som inte ens är ett halvår exakt).
Ett tag har jag därmed betalat både 1900 och 399 i månaden för träning. Jag tycker att det är rätt mycket pengar.
Nu står jag inför ett litet dilemma. Jag vet nämligen inte om jag ska träna kickboxning så pass mycket i vår att det blir värt 1900 – jag vet därmed att det lutar INTE åt ett klippkort på 850 kr för 10 gånger – förmodligen tränar jag flera gånger än 10 om jag ens tränar något alls där.
Okej, så då utgår jag ifrån att jag betalat 1900 kr för en termin i alla fall.
Mitt WC dilemma då: När jag reggade mig på gymmet så var enda sättet att få så låg månadskostnad som möjligt att binda upp mig på längre tid. Jag blir vansinnig på mig själv för jag är en sådan som inte gillar att vara låst till saker. Nu får jag stå mitt kast tydligen.
Mitt kort går ut 2013 – skaffade det någon gång detta år (om det var Maj kanske.. måste kolla mina papper..) TVÅTUSENTRETTON!
Är man en idiot eller vad?! Mitt största problem är inte att det är lång bindningstid på det – för om WC hade hållt sig till sitt superbra gruppträningsschema som de hade tidigare och inte valt att plocka bort bra pass – då hade jag kanske tyckt att det varit värt det och inte sagt ett ord om det. Passen som de har plockat bort är DANCE, POWERBOX och AFRIKANSK DANS.
Det sistnämnda passet har de endast måndagar kvart i nio på kvällen. Jag sover vid den tiden (typ).
ILLA!
Sen är det så att jag inte tränar spinning, för jag tycker det är pisstråkigt, jag tränar inte heller så pass mycket styrka att det är värt månadskostnaden och passen jag har gått på har jag gått på bara för att jag måste, men jag tycker inte de är bra. Några få pass är bra och det beror endast på instruktörerna.
Sedan ett tag tillbaka har WC i Vällingby bytt ut sina gamla pass till att följa något som heter Les Mills. Helt värdelöst i mitt tycke. Jag gillar inte uppläggen. Det var mycket mer givande förut när instruktörerna lade upp sina egna pass. Det blev bättre variation på passen.
Nu är det så att gymmet jag tränar på (i Vällingby) är ett väldigt bra gym och har väldigt duktiga och trevliga medarbetare och instruktörer – dem är det inget fel på alls. Gymmet är jättefräscht och bra på alla sätt men detta passar inte mig längre.
Har däremot hittat ett annat ställe jag vill börja träna på och det råkar vara en simhall. Där har de gruppträningar, vattengympa och gym till ett mycket bättre pris och dessutom: ingen bindningstid. Det är på vägen hem från jobbet (perfekt!) och jag har varit där tidigare och simmat och tycker bra om hallen. Jag som älskar all form av dansträning kan bara välja och vraka bland deras pass och dessutom inte behöva kissa på mig när jag ledsnar på det stället – för det är ju ingen bindningstid!
Fråga: hur fan gör jag nu?
Har tittat på blocket och kollat överlåtelser där och det ligger en massa träningskort ute (just WC kort) där samtliga gäller på alla anläggningar – mitt gäller bara i Vällingby. STOR NACKDEL! Dessutom har samtliga kortare bindningstid..
WorldClass har dumt nog regler som säger att man inte får säga upp kortet, det måste överlåtas mot en avgift på 500 kr. Jag kan lätt tänka mig att betala den summan rakt av, bara jag hittar någon som vill ha mitt kort.
Någon som har ett intresse av styrketräning med jättefina och bra maskiner, frivikter, spinning och solarie (ingår ej men billigare än andra ställen om man vill lägga till 100/mån) till bra pris… Det är vad jag söker.
Tips? Någon?
Nu är läget sådant att jag inte vill träna där men tränar för att jag måste. Jag tänker inte betala 399 i månaden för träning jag inte utnyttjar… HJÄLP!
Självrannsakan (igen och igen och igen..)
Nu känns det som att jag har ett jättestort behov av att blogga. Varför fattar jag inte. Behöver skriva av mig av någon anledning.. (kanske att jag rensar bort alla gamla inlägg och startat om bloggen på nytt sen nästa år ändå..)
Egentligen vet jag inte ens vad jag ska skriva om. Jag vill bara skriva liksom.
Jag har lite planer för 2011. Hoppas bara att ödet vill detsamma som jag själv.
Vi får se hur allt går - det är en del nytt, en del gammalt och en del omprioriteringar.
Självrannsakan är faktiskt något jag är bra på (tro det eller ej)
Igår jagade mina tankar och min ångest ikapp mig lite.
Jag har flera gånger, både i bloggen, på facebook och via sms till vänner meddelat att jag varit dålig på att höra av mig på grund av olika orsaker. Igår tog jag tag i det; jag träffade Sara en stund på kvällen (vi har inte setts på 6-7 månader eller något) och det var lika härligt som förut - då påmindes jag om hur bra jag mår i goda vänners lag.
Jag måste medge att detta hade jag glömt av. Faktiskt. Känslan att sitta i Saras soffa med en kopp kaffe och bara prata medan hon bakade bröd, den liksom går inte att beskriva rättvist. Det var en skön känsla. En känsla av trygghet och en känsla av glädje. Att se henne lycklig fick mig att känna mig glad efter en seg dag på jobbet.
Jag är en väldigt principfast person och det vet ni som känner mig. Jag har mina principer och jag håller på dem. Oftast i alla väder och alla tillfällen - men jag börjar känna att jag kanske ska unna mig sällskapet och värmen som jag får av vännerna. Jag kanske ska unna dem min tid? En vän gör ju så - lägger tid på sina vänner.
För att vara lite klarare: de principer jag har gäller att jag i veckan inte träffar kompisar för då hinner jag inte med mina rutiner - låter kanske ego och dumt men en tjej som jag med ämnesomsättningsfel och planer för en graviditet någon gång i livet (tro mig, det är en massa planering kring detta) har fullt upp i skallen med allt vad jag ska tänka på, skriva ner och jobba på för att komma någonstans.
Mycket har handlat om att jag försökt att gå ner i vikt och då krävs det kontinuitet och vilja av stål. Nu när jag har viljan behöver jag "bara" se till att träna varje dag i stort sett. Det tar tid. Jag glömmer lätt av telefonen och att träffa någon sådär i veckan har jag i stort sätt sett som omöjligt.
Kan inte uttala mig om jag ens är en vän egentligen. Kanske låter deprimerande men jag har verkligen varit urkass på att ringa och bara höra hur ni, mina vänner mår. Jag har levt som i en bubbla där det som gällt har varit: jobb, träning, dusch, matlagning, sova. Inte ens T och jag spenderar kvalitetstid med varandra emellanåt och då bor vi ändå med varann. Sug på den liksom..
Jag har dåligt samvete och när jag gör något för att försöka styra upp mina fel (då vet jag att vännen jag hör av mig till inte ansträngt sig heller den senaste tiden) så får man inget svar. Det känns tråkigt. Jag kan inte bara erkänna mina fel, få skit för det och sen inte kunna få fixa till det. Dessutom att andra väljer bort att se sina egna fel - varför? Är man en vänner så ska man väl kunna erkänna fel och brister? Så funkar i alla fall jag..
Aldrig i helvete att jag är en som med avsikt skulle välja att göra mina vänner besvikna. Aldrig att jag skulle vilja att någon går och grubblar och undrar om jag bryr mig. Ni är med mig i tankarna hela dagarna även om det inte märks av. Jag vill kunna känna att jag har den tryggheten att om jag och Sara inte ses på 6 månader så ses vi när vi ses och då är allt som vanligt. Man ska inte behöva börja om helt på ny kula med en vän - man ska kunna följa upp där man sist var när man sist sågs. Nu tog jag Sara som ett exempel då hon, precis som jag tänker på det här sättet.
Jag försöker i alla fall.
Egentligen vet jag inte ens vad jag ska skriva om. Jag vill bara skriva liksom.
Jag har lite planer för 2011. Hoppas bara att ödet vill detsamma som jag själv.
Vi får se hur allt går - det är en del nytt, en del gammalt och en del omprioriteringar.
Självrannsakan är faktiskt något jag är bra på (tro det eller ej)
Igår jagade mina tankar och min ångest ikapp mig lite.
Jag har flera gånger, både i bloggen, på facebook och via sms till vänner meddelat att jag varit dålig på att höra av mig på grund av olika orsaker. Igår tog jag tag i det; jag träffade Sara en stund på kvällen (vi har inte setts på 6-7 månader eller något) och det var lika härligt som förut - då påmindes jag om hur bra jag mår i goda vänners lag.
Jag måste medge att detta hade jag glömt av. Faktiskt. Känslan att sitta i Saras soffa med en kopp kaffe och bara prata medan hon bakade bröd, den liksom går inte att beskriva rättvist. Det var en skön känsla. En känsla av trygghet och en känsla av glädje. Att se henne lycklig fick mig att känna mig glad efter en seg dag på jobbet.
Jag är en väldigt principfast person och det vet ni som känner mig. Jag har mina principer och jag håller på dem. Oftast i alla väder och alla tillfällen - men jag börjar känna att jag kanske ska unna mig sällskapet och värmen som jag får av vännerna. Jag kanske ska unna dem min tid? En vän gör ju så - lägger tid på sina vänner.
För att vara lite klarare: de principer jag har gäller att jag i veckan inte träffar kompisar för då hinner jag inte med mina rutiner - låter kanske ego och dumt men en tjej som jag med ämnesomsättningsfel och planer för en graviditet någon gång i livet (tro mig, det är en massa planering kring detta) har fullt upp i skallen med allt vad jag ska tänka på, skriva ner och jobba på för att komma någonstans.
Mycket har handlat om att jag försökt att gå ner i vikt och då krävs det kontinuitet och vilja av stål. Nu när jag har viljan behöver jag "bara" se till att träna varje dag i stort sett. Det tar tid. Jag glömmer lätt av telefonen och att träffa någon sådär i veckan har jag i stort sätt sett som omöjligt.
Kan inte uttala mig om jag ens är en vän egentligen. Kanske låter deprimerande men jag har verkligen varit urkass på att ringa och bara höra hur ni, mina vänner mår. Jag har levt som i en bubbla där det som gällt har varit: jobb, träning, dusch, matlagning, sova. Inte ens T och jag spenderar kvalitetstid med varandra emellanåt och då bor vi ändå med varann. Sug på den liksom..
Jag har dåligt samvete och när jag gör något för att försöka styra upp mina fel (då vet jag att vännen jag hör av mig till inte ansträngt sig heller den senaste tiden) så får man inget svar. Det känns tråkigt. Jag kan inte bara erkänna mina fel, få skit för det och sen inte kunna få fixa till det. Dessutom att andra väljer bort att se sina egna fel - varför? Är man en vänner så ska man väl kunna erkänna fel och brister? Så funkar i alla fall jag..
Aldrig i helvete att jag är en som med avsikt skulle välja att göra mina vänner besvikna. Aldrig att jag skulle vilja att någon går och grubblar och undrar om jag bryr mig. Ni är med mig i tankarna hela dagarna även om det inte märks av. Jag vill kunna känna att jag har den tryggheten att om jag och Sara inte ses på 6 månader så ses vi när vi ses och då är allt som vanligt. Man ska inte behöva börja om helt på ny kula med en vän - man ska kunna följa upp där man sist var när man sist sågs. Nu tog jag Sara som ett exempel då hon, precis som jag tänker på det här sättet.
Jag försöker i alla fall.
Liten sammanfattning 2010
Jag hoppas att 2011 blir "mitt" år.
I år har det varit mycket upp och ner; två nya jobb och en fet depression som ledde till nästan två månaders sjukskrivning, en stor förlust och sorg men också stor glädje i en återupptagen vänskap som efter mer än 10 år äntligen fick fira 1 år på nytt (min födelsedag).. 2010 har jag också valt att vila en del från kickboxningen för att satsa på annan, enklare träning - till förmån för min ekonomi.
Som en bonus har jag gått ner 6 kg och minskat i omfång och det känns som att jag hittat mitt sätt för att fortsätta att må bra.
Jag har i år lärt mig att ta det lugnt. Lärt mig att andas och faktiskt bara kunna slappna av i soffan utan att behöva hoppa upp stressad och ångestfylld efter fem minuter.
Jag har både själv valt och inte valt (vid sjukdom) att inte träna ihjäl mig varje vecka. Balans kallas det, och det är något jag försöker att uppnå i vardagen. Balans mellan allt och alla. Det är ju så viktigt.
2010 är även året då jag har lärt mig att jag kan om jag vill. Jag har startat upp ett företag med allt vad det innebär och lyckats med alla papper (tack vare en hel del hjälp av Lena) men också själv skrivit en avhandling som täckte allt som täckas skulle - i Miljöförvaltningens ögon - med bara en endaste liten kommentar som följd och ett underbart godkänt beslut från dem.
Jag lyckades överraska min sambo Tim inför hans födelsedag - han fick en resa till Holland med mig och vi hälsade på hos min älskade syster och systerson. Skön känsla när man lyckas (även om det mer är vana än tillfällighet att jag alltid är sjuk under Hollandsvisiter)..
Även världens största sorg fick jag uppleva detta år - men idag kan jag se på honom som en gåva. Som en individ som gav mig fruktansvärt mycket i mitt liv - och jag ser på det hela med tacksamhet. Att jag fick ha min Prins i mitt liv värdesätter jag enormt. Han var den Finaste och han hade det mycket bra hos oss. Glömmer dig aldrig <3
_____________________________________________________________________________________________
TACKSAMHET
Jag har skrivit det förr och jag vet att både kommer att skriva och säga detta flera gånger men..
.. jag är så otroligt tacksam för er, mamma och pappa. Det är Tim också. Ni har hjälpt oss i många år på många sätt (och jag har haft ert stöd hela livet..) och jag känner bara att jag aldrig kommer att kunna tacka er nog.
Hur gör man för att visa hur mycket man uppskattar någon? Det är så svårt.
Jag önskar att jag hade en massa pengar och kunde ge en massa tillbaka. Jag önskar att jag hade färdigheter som gjorde att jag kunde hjälpa er fysiskt med diverse saker. Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att få er förstå hur jag känner med all tacksamhet, kärlek och uppskattning.
Jag älskar er så mycket.
Snart är denna jobbvecka över och som jag längtar efter helgen!
Ikväll ska jag träffa min underbara Sara som jag inte sett på alltför länge nu.
Fredagen är spikad med diverse bakning och mys hos oss med underbara L och J (kärlek till er ni underbara)
Lördagen är inte planerad alls men jag tror att jag hamnar hos mina föräldrar och insisterar på att klä granen.
Det är liksom min och mammas grej. Förhoppningsvis är min söta far hemma också så man får prata och umgås lite med honom.
Out / Chii
I år har det varit mycket upp och ner; två nya jobb och en fet depression som ledde till nästan två månaders sjukskrivning, en stor förlust och sorg men också stor glädje i en återupptagen vänskap som efter mer än 10 år äntligen fick fira 1 år på nytt (min födelsedag).. 2010 har jag också valt att vila en del från kickboxningen för att satsa på annan, enklare träning - till förmån för min ekonomi.
Som en bonus har jag gått ner 6 kg och minskat i omfång och det känns som att jag hittat mitt sätt för att fortsätta att må bra.
Jag har i år lärt mig att ta det lugnt. Lärt mig att andas och faktiskt bara kunna slappna av i soffan utan att behöva hoppa upp stressad och ångestfylld efter fem minuter.
Jag har både själv valt och inte valt (vid sjukdom) att inte träna ihjäl mig varje vecka. Balans kallas det, och det är något jag försöker att uppnå i vardagen. Balans mellan allt och alla. Det är ju så viktigt.
2010 är även året då jag har lärt mig att jag kan om jag vill. Jag har startat upp ett företag med allt vad det innebär och lyckats med alla papper (tack vare en hel del hjälp av Lena) men också själv skrivit en avhandling som täckte allt som täckas skulle - i Miljöförvaltningens ögon - med bara en endaste liten kommentar som följd och ett underbart godkänt beslut från dem.
Jag lyckades överraska min sambo Tim inför hans födelsedag - han fick en resa till Holland med mig och vi hälsade på hos min älskade syster och systerson. Skön känsla när man lyckas (även om det mer är vana än tillfällighet att jag alltid är sjuk under Hollandsvisiter)..
Även världens största sorg fick jag uppleva detta år - men idag kan jag se på honom som en gåva. Som en individ som gav mig fruktansvärt mycket i mitt liv - och jag ser på det hela med tacksamhet. Att jag fick ha min Prins i mitt liv värdesätter jag enormt. Han var den Finaste och han hade det mycket bra hos oss. Glömmer dig aldrig <3
_____________________________________________________________________________________________
TACKSAMHET
Jag har skrivit det förr och jag vet att både kommer att skriva och säga detta flera gånger men..
.. jag är så otroligt tacksam för er, mamma och pappa. Det är Tim också. Ni har hjälpt oss i många år på många sätt (och jag har haft ert stöd hela livet..) och jag känner bara att jag aldrig kommer att kunna tacka er nog.
Hur gör man för att visa hur mycket man uppskattar någon? Det är så svårt.
Jag önskar att jag hade en massa pengar och kunde ge en massa tillbaka. Jag önskar att jag hade färdigheter som gjorde att jag kunde hjälpa er fysiskt med diverse saker. Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att få er förstå hur jag känner med all tacksamhet, kärlek och uppskattning.
Jag älskar er så mycket.
Snart är denna jobbvecka över och som jag längtar efter helgen!
Ikväll ska jag träffa min underbara Sara som jag inte sett på alltför länge nu.
Fredagen är spikad med diverse bakning och mys hos oss med underbara L och J (kärlek till er ni underbara)
Lördagen är inte planerad alls men jag tror att jag hamnar hos mina föräldrar och insisterar på att klä granen.
Det är liksom min och mammas grej. Förhoppningsvis är min söta far hemma också så man får prata och umgås lite med honom.
Out / Chii
Rädsla och oro
De säger att man inte ska vara rädd eller orolig när man är ute och handlar.
Själv är jag en sådan som alltid är vaksam och uppmärksam på omgivningen. Antar att det har att göra med de yrken jag haft som väktare, ordningsvakt och butikskontrollant. Det finns alltid intressanta saker att titta på när man är ute bland folk. Många konstiga typer och grupperingar.
Jag ÄR orolig och rädd. Att erkänna det har jag inga problem med. Det jag tänker på idag är "tänk om..".
Naturligtvis menar jag självmordsbombaren när jag skriver detta. Det här är vad jag har tänkt på sen i helgen:
Det finns en massa blandade kulturer i Sverige. Själv är jag inte emot mångkultur på något vis - men jag anser att man ska jobba för att se till att det inte blir så många grupperingar som i till exempel Rinkeby. Nu kan jag inte jättemycket om alla områden men jag vet att det är väldigt många invandrare som bor just där och inte så många "infödda" svenskar".
Sedan valet och all uppståndelse kring Sverigedemokraterna så har jag tänkt mycket på att vi, "infödda svenskar", borde lära oss acceptans, och att invandrarna skall jobba hårt för att lära sig "det svenska flowet". Lika delar liksom.
Om jag skulle åka till ett land någonstans för att bo just där, skulle jag förmodligen känna mig mycket utanför till en början. För att minska den känslan skulle i alla fall jag jobba för att lära mig språket bra, utbilda mig och få ett jobb. Lära känna folket som bor där; hur gör de? vad pratar de om? Jag skulle naturligtvis uppskatta om det fanns en kristen skola där (om jag nu var kristen och religiös) men fanns det inte det, skulle jag få anpassa mig.
OBSERVERA! Jag menar inte att alla invandrare skiter i att skaffa jobb - ABSOLUT INTE! Jag jobbade på en Stadsdelsförvaltning (också kallat Soc) och såg hur vissa kämpade med både SFI kurser och jobbsökande. Tyvärr fanns där också en hel del folk som INTE brydde sig ett skvatt; nästan lika delar Svenssons som Mohammeds.
Och nu till det andra: jag skulle uppskatta om folk jag mötte frågade mig om saker istället för att dra förhastade slutsatser. "Du som är en sån där kristen svensk..." (översatt till "du som är muslim..")
Om man ställer frågor och accepterar olikheter i tankesätt och levnadssätt kan vi komma längre. Jag skulle inte vilja se plakat med likvärdiga Sverigdemokraterna i ett annat land. Då skulle jag känner mig mycket blottad och oönskad.
Det råder yttrandefrihet i Sverige och därför är Sveriedemokraterna med i Riksdagen. De har sina åsikter och åsikter måste man absolut få ha. Man behöver dock inte göra allt till handling - detta leder mig in på nästa...
Bombmannen. Ja, han hade åsikter. Åsikter FÅR man ha. Det är okej så länge du inte ger dig på någon annan. Alltså: I tanken är allt okej. I tanken är allt lagligt. Det finns inget förbud mot att tänka på olagliga handlingar. MEN. Sätter du detta i handling är du körd. Då är det FEL.
Jag säger inte att hans åsikter var rätt eller fel. Åsikter kan egentligen inte vara något av det. Åsikt är något man har. Något man tycker. Om jag sen tycker att han hade fel behöver inte betyda att han hade fel - hänger ni med?
Nu tycker jag att hans åsikter var galna - men det är min åsikt. Dessutom att han satte det till handling - är galet!!
[För övrigt skulle inte jag vilja veta vad alla går runt och tänker på under dagarna. Det skulle skrämma skiten ur mig]
Lars Vilks. Mannen som enligt mig leker med elden. Att var konstnär, ja det är väl trevligt att kunna uttrycka sig på olika sätt. Att uttrycka sig är bra enligt min mening men man kanske skulle valt något annat att ge sig på. Att göra karikatyrer av något/någon som betyder massor för en stor del av jordens befolkning är ju bara idiotiskt. Enligt mig då. Jag tycker att det är fel, men det behöver inte vara fel just därför.
Det jag tänker mest på vad gäller LV är: när man gjort något som upprört så många människor, varför fortsätta med det? Är det precis det han vill? Att få människor upprörda? Hävda sig? Hävda sin rätt till att uttrycka sig på det sätt han vill? För då kan man ju säga rakt av att folk som uttrycker sig genom att klottra "nazistsvin" eller "blattejävlar" också ska anses vara konst? De hade ju någon debatt om det där i TV för ett tag sen. Att klotter är en form av konst. Ptja.. (en liten detalj: jag är bra på att hårddra saker)
För varje gång någon avtäckt LV´s porträtt så blir det ett slag i magen på många muslimer. Onödigt. Jag har inga problem med att säga att jag skiter i vilket. För mig kvittar det. Skulle någon göra en karikatyr av någon jag brydde mig massor om skulle jag inte reagera negativt på det. Känns bara onödigt.
Jag undrar mest; vad tänkte han på när han valde det han valde att arbeta med? En konstnär kan göra många olika saker. Det är som att på Nazi tiden göra en karikatyr av Hitler. Hur bra hade det gått liksom? (Kanske gjordes, jag vet inte.. men det låter inte som att det var en bra idé i så fall..)
För att komma till det jag nämnde högst upp: oron
Jag arbetade på Åhléns varuhus för några år sen och det slog mig när jag läste tidningen där de skrev att bombmannen förmodligen gick mot Åhléns eller Centralen, att tänk om.. tänk om han smällt på Åhléns. Det kändes inte något vidare. Nu kändes ju ingenting av detta bra på något sätt - men Åhléns, nej nej nej. Ni som känner mig från den tiden vet varför. Hemska tanke. [Jag tänkte mycket på just er när jag fick höra om dådet.]
Ska man behöva vara orolig nu? Hela tiden? Jag är det. Tänkte på det imorse när jag åkte till jobbet. Tänk om. Vem som helst kan vara en bombman eller kvinna. Vi vet inte vilka som omger oss. Inte en aning faktiskt. What if...
Själv är jag en sådan som alltid är vaksam och uppmärksam på omgivningen. Antar att det har att göra med de yrken jag haft som väktare, ordningsvakt och butikskontrollant. Det finns alltid intressanta saker att titta på när man är ute bland folk. Många konstiga typer och grupperingar.
Jag ÄR orolig och rädd. Att erkänna det har jag inga problem med. Det jag tänker på idag är "tänk om..".
Naturligtvis menar jag självmordsbombaren när jag skriver detta. Det här är vad jag har tänkt på sen i helgen:
Det finns en massa blandade kulturer i Sverige. Själv är jag inte emot mångkultur på något vis - men jag anser att man ska jobba för att se till att det inte blir så många grupperingar som i till exempel Rinkeby. Nu kan jag inte jättemycket om alla områden men jag vet att det är väldigt många invandrare som bor just där och inte så många "infödda" svenskar".
Sedan valet och all uppståndelse kring Sverigedemokraterna så har jag tänkt mycket på att vi, "infödda svenskar", borde lära oss acceptans, och att invandrarna skall jobba hårt för att lära sig "det svenska flowet". Lika delar liksom.
Om jag skulle åka till ett land någonstans för att bo just där, skulle jag förmodligen känna mig mycket utanför till en början. För att minska den känslan skulle i alla fall jag jobba för att lära mig språket bra, utbilda mig och få ett jobb. Lära känna folket som bor där; hur gör de? vad pratar de om? Jag skulle naturligtvis uppskatta om det fanns en kristen skola där (om jag nu var kristen och religiös) men fanns det inte det, skulle jag få anpassa mig.
OBSERVERA! Jag menar inte att alla invandrare skiter i att skaffa jobb - ABSOLUT INTE! Jag jobbade på en Stadsdelsförvaltning (också kallat Soc) och såg hur vissa kämpade med både SFI kurser och jobbsökande. Tyvärr fanns där också en hel del folk som INTE brydde sig ett skvatt; nästan lika delar Svenssons som Mohammeds.
Och nu till det andra: jag skulle uppskatta om folk jag mötte frågade mig om saker istället för att dra förhastade slutsatser. "Du som är en sån där kristen svensk..." (översatt till "du som är muslim..")
Om man ställer frågor och accepterar olikheter i tankesätt och levnadssätt kan vi komma längre. Jag skulle inte vilja se plakat med likvärdiga Sverigdemokraterna i ett annat land. Då skulle jag känner mig mycket blottad och oönskad.
Det råder yttrandefrihet i Sverige och därför är Sveriedemokraterna med i Riksdagen. De har sina åsikter och åsikter måste man absolut få ha. Man behöver dock inte göra allt till handling - detta leder mig in på nästa...
Bombmannen. Ja, han hade åsikter. Åsikter FÅR man ha. Det är okej så länge du inte ger dig på någon annan. Alltså: I tanken är allt okej. I tanken är allt lagligt. Det finns inget förbud mot att tänka på olagliga handlingar. MEN. Sätter du detta i handling är du körd. Då är det FEL.
Jag säger inte att hans åsikter var rätt eller fel. Åsikter kan egentligen inte vara något av det. Åsikt är något man har. Något man tycker. Om jag sen tycker att han hade fel behöver inte betyda att han hade fel - hänger ni med?
Nu tycker jag att hans åsikter var galna - men det är min åsikt. Dessutom att han satte det till handling - är galet!!
[För övrigt skulle inte jag vilja veta vad alla går runt och tänker på under dagarna. Det skulle skrämma skiten ur mig]
Lars Vilks. Mannen som enligt mig leker med elden. Att var konstnär, ja det är väl trevligt att kunna uttrycka sig på olika sätt. Att uttrycka sig är bra enligt min mening men man kanske skulle valt något annat att ge sig på. Att göra karikatyrer av något/någon som betyder massor för en stor del av jordens befolkning är ju bara idiotiskt. Enligt mig då. Jag tycker att det är fel, men det behöver inte vara fel just därför.
Det jag tänker mest på vad gäller LV är: när man gjort något som upprört så många människor, varför fortsätta med det? Är det precis det han vill? Att få människor upprörda? Hävda sig? Hävda sin rätt till att uttrycka sig på det sätt han vill? För då kan man ju säga rakt av att folk som uttrycker sig genom att klottra "nazistsvin" eller "blattejävlar" också ska anses vara konst? De hade ju någon debatt om det där i TV för ett tag sen. Att klotter är en form av konst. Ptja.. (en liten detalj: jag är bra på att hårddra saker)
För varje gång någon avtäckt LV´s porträtt så blir det ett slag i magen på många muslimer. Onödigt. Jag har inga problem med att säga att jag skiter i vilket. För mig kvittar det. Skulle någon göra en karikatyr av någon jag brydde mig massor om skulle jag inte reagera negativt på det. Känns bara onödigt.
Jag undrar mest; vad tänkte han på när han valde det han valde att arbeta med? En konstnär kan göra många olika saker. Det är som att på Nazi tiden göra en karikatyr av Hitler. Hur bra hade det gått liksom? (Kanske gjordes, jag vet inte.. men det låter inte som att det var en bra idé i så fall..)
För att komma till det jag nämnde högst upp: oron
Jag arbetade på Åhléns varuhus för några år sen och det slog mig när jag läste tidningen där de skrev att bombmannen förmodligen gick mot Åhléns eller Centralen, att tänk om.. tänk om han smällt på Åhléns. Det kändes inte något vidare. Nu kändes ju ingenting av detta bra på något sätt - men Åhléns, nej nej nej. Ni som känner mig från den tiden vet varför. Hemska tanke. [Jag tänkte mycket på just er när jag fick höra om dådet.]
Ska man behöva vara orolig nu? Hela tiden? Jag är det. Tänkte på det imorse när jag åkte till jobbet. Tänk om. Vem som helst kan vara en bombman eller kvinna. Vi vet inte vilka som omger oss. Inte en aning faktiskt. What if...
Clementine
De säger att man ska äta flera mindre mål om dagen.
Jag orkar inte äta var tredje timme, känns helt hopplöst.
Problemet med det blir ju att då jag äter en liten lunch (har inte ett så energikrävande jobb) så blir jag ju småhungrig några timmar efter men liksom; hur många lådor med frukt/grönsaker/mat ska man ha med sig till jobbet egentligen? Vet att det ska vara små portioner så man kan ju blanda allt i en låda, men så ska man ju kunna äta det också.
Lite svårt i en reception man inte får lämna. Kan inte gärna sitta och smaska heller hur som helst.
Jaja. Jag äter en clementin nu i alla fall.
Den är god.
Givande för er att veta va?
Idag fick jag höra en mycket underlig kommentar på lunchen.
Jag sitter och äter mitt emot en annan person i lunchrummet och denna tittar väldigt konstigt på min mat, som idag bestod av lite potatismos och tomat (inga kommentarer på min mat är nödvändiga här = jag SKA äta så).
Personen reser sig och harklar sig. Så säger han: "Har du med dig matlåda?" Jag tänker i mitt stilla sinne; öh ja, du som stirrat på min matlåda borde fatta att det är mat hemifrån..
Jag svarar "Ja" lite frågande och han är tyst en stund och säger sen: "Det har ALDRIG jag haft."
Hmmm.
Min tanke blir då:
A) Ville han "skryta" med att han har råd att köpa matlådor?
B) Ville han pika mig då han faktiskt vet (vi har pratat förut) att jag inte kan äta vanlig mat hur som helst, bara för att?
C) Är han knäpp?
Knasiga människor vet jag att det finns gott om - tyvärr.
Jag tror att jag ska äta en banan nu.
Så rolig är min blogg! (en förklaring till varför den dör i årskiftet...)
/ Out
Jag orkar inte äta var tredje timme, känns helt hopplöst.
Problemet med det blir ju att då jag äter en liten lunch (har inte ett så energikrävande jobb) så blir jag ju småhungrig några timmar efter men liksom; hur många lådor med frukt/grönsaker/mat ska man ha med sig till jobbet egentligen? Vet att det ska vara små portioner så man kan ju blanda allt i en låda, men så ska man ju kunna äta det också.
Lite svårt i en reception man inte får lämna. Kan inte gärna sitta och smaska heller hur som helst.
Jaja. Jag äter en clementin nu i alla fall.
Den är god.
Givande för er att veta va?
Idag fick jag höra en mycket underlig kommentar på lunchen.
Jag sitter och äter mitt emot en annan person i lunchrummet och denna tittar väldigt konstigt på min mat, som idag bestod av lite potatismos och tomat (inga kommentarer på min mat är nödvändiga här = jag SKA äta så).
Personen reser sig och harklar sig. Så säger han: "Har du med dig matlåda?" Jag tänker i mitt stilla sinne; öh ja, du som stirrat på min matlåda borde fatta att det är mat hemifrån..
Jag svarar "Ja" lite frågande och han är tyst en stund och säger sen: "Det har ALDRIG jag haft."
Hmmm.
Min tanke blir då:
A) Ville han "skryta" med att han har råd att köpa matlådor?
B) Ville han pika mig då han faktiskt vet (vi har pratat förut) att jag inte kan äta vanlig mat hur som helst, bara för att?
C) Är han knäpp?
Knasiga människor vet jag att det finns gott om - tyvärr.
Jag tror att jag ska äta en banan nu.
Så rolig är min blogg! (en förklaring till varför den dör i årskiftet...)
/ Out
Misslyckade veckor - nya tag
Jag känner mig som världens sämsta vän. Men någonstans hoppas jag att jag inte är ensam om det.
Förklaring föjer:
Senaste månaderna har jag varit usel på att höra av mig till vänner, och de flesta har varit usla på att höra av sig till mig. Jag vet att det handlar om att man har ett liv fullt av saker man ska göra, måsten och viljor och mål. Vill man något riktigt mycket så måste man prioritera det för att lyckas. Det vet vi alla - men måste man vara så jäkla dålig på att lyfta luren och bara ringa ett kort samtal? Nu riktar jag detta främst mot mig själv, som alltid - men även mot er andra som inte har tid att ringa, smsa eller vad det nu kan vara.
Tro mig: jag förstår precis hur det är. Tiden är knapp liksom, men samtidigt måste man hitta ett sätt att få ihop alla delar. Man vill ju inte gärna tappa det fina man har tillsammans med vännerna. Eller?
Inga sura miner, arg är jag definitivt inte. Jag är nog mest förbryllad över det faktum att tiden inte räcker till.
Å det känns som att jag har kommit på det först nu.
Helt lost..
De veckorna som har passerat (i alla fall främst förra veckan och början på denna) har jag presterat noll vad gäller träningen. Det gör ont i mig att jag inte har kunnat träna som jag vill. Som tidigare nämnt mår jag fruktansvärt dåligt psykiskt av att inte träna. Jag är en person som måste få rensa systemet och jag gör det bäst när jag tränar och får bli riktigt trött. Min ena fot har bråkat med mig länge nu och jag hade tänkt att gå till läkaren men fick ändra om planerna igår då jobbet inte kunde släppa iväg mig.
Nu har fotproblemet äntligen börjat släppa, även om det gör ont emellanåt - och värst är det i viloläge konstigt nog. Ska försöka få ihop till åtminstone 3 pass denna vecka, men jag kommer att ta det lugnt. Vecka 50, 51 och 52 är det ett rätt dåligt utbud på träningsfronten (på gymmet) så jag funderar på vad jag ska göra istället. Kanske åker till klubben och kör några pass ändå - jag som hade tänkt att vila från kicken till i vår [det blir aldrig som man tänkt sig.]
Övrigt:
Inväntar mina visitkort så att jag kan dela ut dessa till folk runtom. Min verksamhet måste sätta igång. Inte haft en kund ännu. Ingen som är intresserad av fotvård? [http://www.fotvardhosdig.se] Ska fixa i ordning reklamlappar på söndag tänkte jag - nu har jag tillräckligt med papper i alla fall. När de är klara blir det mycket motion i form av reklamutdelning kan jag lova!
Jag väntar med spänning på nästa år, men samtidigt inte. Jag vet att jag klarar mig till september i alla fall, sen får vi se. Kryptiskt, ja, och så får det vara.
Är för övrigt någorlunda nöjd med julklapparna i år. Lite sur över att det är så svårt att hitta på något roligt till min far, men jag löser det också.. Med tiden så..
Ser fram emot fredag då jag ska göra tjeckisk potatissallad och vara lite huslig - förhoppningsvis åka till min mor och titta på IDOL finalen (mamma har en crush på Jay sådetså) Hahaha..
Förklaring föjer:
Senaste månaderna har jag varit usel på att höra av mig till vänner, och de flesta har varit usla på att höra av sig till mig. Jag vet att det handlar om att man har ett liv fullt av saker man ska göra, måsten och viljor och mål. Vill man något riktigt mycket så måste man prioritera det för att lyckas. Det vet vi alla - men måste man vara så jäkla dålig på att lyfta luren och bara ringa ett kort samtal? Nu riktar jag detta främst mot mig själv, som alltid - men även mot er andra som inte har tid att ringa, smsa eller vad det nu kan vara.
Tro mig: jag förstår precis hur det är. Tiden är knapp liksom, men samtidigt måste man hitta ett sätt att få ihop alla delar. Man vill ju inte gärna tappa det fina man har tillsammans med vännerna. Eller?
Inga sura miner, arg är jag definitivt inte. Jag är nog mest förbryllad över det faktum att tiden inte räcker till.
Å det känns som att jag har kommit på det först nu.
Helt lost..
De veckorna som har passerat (i alla fall främst förra veckan och början på denna) har jag presterat noll vad gäller träningen. Det gör ont i mig att jag inte har kunnat träna som jag vill. Som tidigare nämnt mår jag fruktansvärt dåligt psykiskt av att inte träna. Jag är en person som måste få rensa systemet och jag gör det bäst när jag tränar och får bli riktigt trött. Min ena fot har bråkat med mig länge nu och jag hade tänkt att gå till läkaren men fick ändra om planerna igår då jobbet inte kunde släppa iväg mig.
Nu har fotproblemet äntligen börjat släppa, även om det gör ont emellanåt - och värst är det i viloläge konstigt nog. Ska försöka få ihop till åtminstone 3 pass denna vecka, men jag kommer att ta det lugnt. Vecka 50, 51 och 52 är det ett rätt dåligt utbud på träningsfronten (på gymmet) så jag funderar på vad jag ska göra istället. Kanske åker till klubben och kör några pass ändå - jag som hade tänkt att vila från kicken till i vår [det blir aldrig som man tänkt sig.]
Övrigt:
Inväntar mina visitkort så att jag kan dela ut dessa till folk runtom. Min verksamhet måste sätta igång. Inte haft en kund ännu. Ingen som är intresserad av fotvård? [http://www.fotvardhosdig.se] Ska fixa i ordning reklamlappar på söndag tänkte jag - nu har jag tillräckligt med papper i alla fall. När de är klara blir det mycket motion i form av reklamutdelning kan jag lova!
Jag väntar med spänning på nästa år, men samtidigt inte. Jag vet att jag klarar mig till september i alla fall, sen får vi se. Kryptiskt, ja, och så får det vara.
Är för övrigt någorlunda nöjd med julklapparna i år. Lite sur över att det är så svårt att hitta på något roligt till min far, men jag löser det också.. Med tiden så..
Ser fram emot fredag då jag ska göra tjeckisk potatissallad och vara lite huslig - förhoppningsvis åka till min mor och titta på IDOL finalen (mamma har en crush på Jay sådetså) Hahaha..
Inlåst
Ibland känner jag mig fruktansvärt inlåst/instängd. Främst på jobbet när jag inte kan vara människa som alla andra. Vad exakt jag menar med det spelar ingen roll. Men tänk dig en dag utan att kunna vara människa på DINA villkor. Hur kul skulle det vara?
Känner av surheten mer och mer för varje gång det är något. Nu gällde det ett läkarbesök med en fot som smärtat fruktansvärt mycket. Till svar får man något som man egentligen inte vill höra. Det bara är så liksom.
En dag slipper jag allt vad det är detta jagande, fixande, pusslande, det dåliga samvetet för att man måste gå på en kontroll. Ibland är det så att jag får riktigt dåligt samvete för att jag måste bli undersökt av en läkare.
Så ska det inte vara, jag vet, men likförbannat känns det fruktansvärt jobbigt.
Nu siktar jag framåt igen, tyvärr ännu med trasig fot, men jag ska ta mig framåt. Fortsätta.
//
Känner av surheten mer och mer för varje gång det är något. Nu gällde det ett läkarbesök med en fot som smärtat fruktansvärt mycket. Till svar får man något som man egentligen inte vill höra. Det bara är så liksom.
En dag slipper jag allt vad det är detta jagande, fixande, pusslande, det dåliga samvetet för att man måste gå på en kontroll. Ibland är det så att jag får riktigt dåligt samvete för att jag måste bli undersökt av en läkare.
Så ska det inte vara, jag vet, men likförbannat känns det fruktansvärt jobbigt.
Nu siktar jag framåt igen, tyvärr ännu med trasig fot, men jag ska ta mig framåt. Fortsätta.
//
Beslut
Nu har jag tagit ett beslut som jag tänkt på mycket länge.
Den sista december detta år stänger jag ner bloggen.
Det känns inte längre som att jag har något egentligt syfte med den.
Berättar lite om ditten och datten, inget som är direkt givande.
Det man läser i bloggen kan man lika gärna fråga mig om; vad gjorde du i helgen Micha? hur går det med träningen och vad händer i ditt liv? Det är ju sådant som jag vanligen skriver om i bloggen, men av vilken anledning egentligen? SÅ JÄVLA INTRESSANT är INTE mitt liv.
Kommer sporadiskt att fylla på bloggen fram till den sista december, mest bara för att.
Frågan som kvarstår är om jag kommer att ha en annan blogg eller om jag kommer att lägga ner helt. Det lutar åt det senare alternativet.
Har nämligen en massa på gång med bland annat företaget, att försöka hinna leva ett vanligt liv fullt av träning och diverse annat - allt detta tar tid. Har ständigt nya planer och saker att göra ändå. Vi får se vad som blir, när det blir.
Den sista december detta år stänger jag ner bloggen.
Det känns inte längre som att jag har något egentligt syfte med den.
Berättar lite om ditten och datten, inget som är direkt givande.
Det man läser i bloggen kan man lika gärna fråga mig om; vad gjorde du i helgen Micha? hur går det med träningen och vad händer i ditt liv? Det är ju sådant som jag vanligen skriver om i bloggen, men av vilken anledning egentligen? SÅ JÄVLA INTRESSANT är INTE mitt liv.
Kommer sporadiskt att fylla på bloggen fram till den sista december, mest bara för att.
Frågan som kvarstår är om jag kommer att ha en annan blogg eller om jag kommer att lägga ner helt. Det lutar åt det senare alternativet.
Har nämligen en massa på gång med bland annat företaget, att försöka hinna leva ett vanligt liv fullt av träning och diverse annat - allt detta tar tid. Har ständigt nya planer och saker att göra ändå. Vi får se vad som blir, när det blir.
Sleepless in Stockholm
Usch vilken natt..
Kunde inte somna då telefonen vägrade tystna i tid. Låg och grubblade på saker och ting och det slutade med världens hjärtklappning som jag sällan har haft tidigare. Kändes som att hjärtat skulle sprängas, hur lätt är det då att somna, när blodet svischar fram i kroppen sådär?! Vet inte varför jag fick sån hjärtklappning, men det var obehagligt.
TV helvetet ville inte alls igår. Avbrott i hela Västerort tydligen. Jävla skitcomhem! Visst att shit happens men det var inte läge igår tyckte jag. Jag ville glo på TV för en gång skull men det fick jag inte. Buhuuu!
Igår jobbade jag över och trodde att jag skulle kunna träna som vanligt men icke. Fotjäveln är dummare än någonsin! Har så ont i den hela tiden, i aktivt läge, i avslappnat läge. Det är stortåledens och plantarfascians fel. Jaha säger ni, och vad är det? - Det tar vi en annan gång...
Hur som helst så är det enda jag kan göra att vila foten och det är ju inte riktigt något jag är kompis med. Att bara vara och vila. Aldrig säger jag.. Nästa träningspass blir på cykeln - då avlastar man fötterna lite i alla fall. Får se hur det funkar, har nämligen ont både på inre sidan, halvt under och utmed fotens insida och runt stortåleden. Egentligen borde det gå, om jag har tur, att träna utan någon smärta. Å andra sidan är det en risk att jag får ont ändå när jag tar i och trampar (det gör ju ont nu när jag bara sitter med foten i avslappnat läge..)
Nu fanns det inte mycket mer att tillägga.
Mja, det är dag 5 och jag har inge problem so far.
Out //
Kunde inte somna då telefonen vägrade tystna i tid. Låg och grubblade på saker och ting och det slutade med världens hjärtklappning som jag sällan har haft tidigare. Kändes som att hjärtat skulle sprängas, hur lätt är det då att somna, när blodet svischar fram i kroppen sådär?! Vet inte varför jag fick sån hjärtklappning, men det var obehagligt.
TV helvetet ville inte alls igår. Avbrott i hela Västerort tydligen. Jävla skitcomhem! Visst att shit happens men det var inte läge igår tyckte jag. Jag ville glo på TV för en gång skull men det fick jag inte. Buhuuu!
Igår jobbade jag över och trodde att jag skulle kunna träna som vanligt men icke. Fotjäveln är dummare än någonsin! Har så ont i den hela tiden, i aktivt läge, i avslappnat läge. Det är stortåledens och plantarfascians fel. Jaha säger ni, och vad är det? - Det tar vi en annan gång...
Hur som helst så är det enda jag kan göra att vila foten och det är ju inte riktigt något jag är kompis med. Att bara vara och vila. Aldrig säger jag.. Nästa träningspass blir på cykeln - då avlastar man fötterna lite i alla fall. Får se hur det funkar, har nämligen ont både på inre sidan, halvt under och utmed fotens insida och runt stortåleden. Egentligen borde det gå, om jag har tur, att träna utan någon smärta. Å andra sidan är det en risk att jag får ont ändå när jag tar i och trampar (det gör ju ont nu när jag bara sitter med foten i avslappnat läge..)
Nu fanns det inte mycket mer att tillägga.
Mja, det är dag 5 och jag har inge problem so far.
Out //