chii

Nu känns det som att jag har ett jättestort behov av att blogga. Varför fattar jag inte. Behöver skriva av mig av någon anledning.. (kanske att jag rensar bort alla gamla inlägg och startat om bloggen på nytt sen nästa år ändå..)

Egentligen vet jag inte ens vad jag ska skriva om. Jag vill bara skriva liksom.

Jag har lite planer för 2011. Hoppas bara att ödet vill detsamma som jag själv.
Vi får se hur allt går - det är en del nytt, en del gammalt och en del omprioriteringar.


Självrannsakan är faktiskt något jag är bra på (tro det eller ej)

Igår jagade mina tankar och min ångest ikapp mig lite.
Jag har flera gånger, både i bloggen, på facebook och via sms till vänner meddelat att jag varit dålig på att höra av mig på grund av olika orsaker. Igår tog jag tag i det; jag träffade Sara en stund på kvällen (vi har inte setts på 6-7 månader eller något) och det var lika härligt som förut - då påmindes jag om hur bra jag mår i goda vänners lag.

Jag måste medge att detta hade jag glömt av. Faktiskt. Känslan att sitta i Saras soffa med en kopp kaffe och bara prata medan hon bakade bröd, den liksom går inte att beskriva rättvist. Det var en skön känsla. En känsla av trygghet och en känsla av glädje. Att se henne lycklig fick mig att känna mig glad efter en seg dag på jobbet.

Jag är en väldigt principfast person och det vet ni som känner mig. Jag har mina principer och jag håller på dem. Oftast i alla väder och alla tillfällen - men jag börjar känna att jag kanske ska unna mig sällskapet och värmen som jag får av vännerna. Jag kanske ska unna dem min tid? En vän gör ju så - lägger tid på sina vänner.
För att vara lite klarare: de principer jag har gäller att jag i veckan inte träffar kompisar för då hinner jag inte med mina rutiner - låter kanske ego och dumt men en tjej som jag med ämnesomsättningsfel och planer för en graviditet någon gång i livet (tro mig, det är en massa planering kring detta) har fullt upp i skallen med allt vad jag ska tänka på, skriva ner och jobba på för att komma någonstans.

Mycket har handlat om att jag försökt att gå ner i vikt och då krävs det kontinuitet och vilja av stål. Nu när jag har viljan behöver jag "bara" se till att träna varje dag i stort sett. Det tar tid. Jag glömmer lätt av telefonen och att träffa någon sådär i veckan har jag i stort sätt sett som omöjligt.

Kan inte uttala mig om jag ens är en vän egentligen. Kanske låter deprimerande men jag har verkligen varit urkass på att ringa och bara höra hur ni, mina vänner mår. Jag har levt som i en bubbla där det som gällt har varit: jobb, träning, dusch, matlagning, sova. Inte ens T och jag spenderar kvalitetstid med varandra emellanåt och då bor vi ändå med varann. Sug på den liksom..

Jag har dåligt samvete och när jag gör något för att försöka styra upp mina fel (då vet jag att vännen jag hör av mig till inte ansträngt sig heller den senaste tiden) så får man inget svar. Det känns tråkigt. Jag kan inte bara erkänna mina fel, få skit för det och sen inte kunna få fixa till det. Dessutom att andra väljer bort att se sina egna fel - varför? Är man en vänner så ska man väl kunna erkänna fel och brister? Så funkar i alla fall jag..

Aldrig i helvete att jag är en som med avsikt skulle välja att göra mina vänner besvikna. Aldrig att jag skulle vilja att någon går och grubblar och undrar om jag bryr mig. Ni är med mig i tankarna hela dagarna även om det inte märks av. Jag vill kunna känna att jag har den tryggheten att om jag och Sara inte ses på 6 månader så ses vi när vi ses och då är allt som vanligt. Man ska inte behöva börja om helt på ny kula med en vän - man ska kunna följa upp där man sist var när man sist sågs. Nu tog jag Sara som ett exempel då hon, precis som jag tänker på det här sättet.

Jag försöker i alla fall.