chii

I saw your face in a dream last night
A vision so bright and so clear
Though you were lost in the city light
I felt as if you were here


Sjuk har jag blivit, igen. På söndag morgon kände jag att halsen sved och kroppen var trött.
Blev värre under dagen och under natten kunde jag inte sova för att det halsonda varvades med hosta.
Så jag fick vara hemma igår och idag. Har haft febervallningar då jag ena stunden hackat tänder och andra stunden svettats floder. Idag är det mycket bättre, så jag hoppas på att jobba imorn igen.

Jag har i flera månader planerat en överraskning för min sambo. Snart blir det dags att sätta allting in action. Får se vad reaktionen blir. Kommer att skriva om detta och dokumentera med bilder senare. Hoppas att allt går som det ska.

Den senaste tiden har jag varit på klubben en hel del och tränat en massa kickboxning, och det har gått riktigt bra. Fått mycket positiva kommentarer om min fightingteknik och det gör mig jätteglad. Har fått drygt 10 blåmärken av tjejgänget (3 större, resten små) som jag fightades med i förra veckan. Har lärt känna tjejer som är riktigt härliga och som jag blir glad av att umgås med (läs sparras med)..

Det är en hel del som händer nu och framöver i vår: Mamma fyller år (9 april), Pappa fyller år (20 april), Tim fyller (21 april) sen vet jag att det är några andra också som ska firas.. Stort 60 årskalas blir det för far min, ett bröllop - jag måste byta jobb... Ja, det är en hel del som sagt. Mer tillkommer säkerligen.

Hoppas på att jag får min semester flyttad till vecka 28-31 för det känns som bästa perioden för mig.


Vill bara säga en sista sak: S, du är den finaste/bästa/härligaste/snällaste/mest förstående vän jag har.

Kunde inte somna inatt. Det var väl för alla tankar som snurrade i huvudet. Kunde inte få bort dem hur jag än försökte. Somnade till vid midnatt och vaknade vid halv ett inatt, av att jag hörde en suck i hallen. En Prins-suck. Sedan hörde jag steg och klor mot golvet. Blev tvungen att gå ut i hallen för att titta, men såklart var ingen där. Prins var inte där. Det var så verkligt att jag på största allvar trodde att han var där. Obehagligt men samtidigt fint på något sätt.

Kunde hur som helst inte somna om igen, så natten har jag legat och tänkt på en massa saker. Sådant man aldrig hinner tänka på i vardagen. Jobbigt, och inget jag vill prata högt om.

På grund av min insomnia så blev det inget Sthlm Kick & Thai idag. Jag valde att göra slut på den lilla, yttepyttiga energin i jobbets motionshall. Slog mig trött på "gubben" och sprang några varv i stora hallen. Skuggboxades lite och tränade lite balansövningar. Bra grejer. Å detta gjorde jag bara för att jag tyckte att det var kul, och nyttigt. Inte för att jag kände att jag behövde.

En sak jag har tänkt på: hur man beter sig mot sina vänner. Jag vet att de som verkligen har en hjärteplats för mig, också kan ta att jag inte pratar om allt, och det viktigaste; allt handlar inte om dem hela tiden. Ytterligare en grej som jag vet dyker upp då och då. Jag upplever det som att jag inte längre säga A utan att säga B. Ibland kanske det inte passar sig att gå djupare inpå vissa saker. Kanske för att de sakerna redan är ur världen och inte är värda att diskutera (eller ja, onödiga att diskutera.)


Denna vecka är jag sugen på att kickboxas imorgon och på fredag. Har inga direkta planer längre, utan gör det jag vill göra, när jag vill göra det. Känns så mycket bättre nu när jag släppt på mina "måsten" och kan ta en dag i taget istället. Jag har valt att lägga alla måsten på en hylla som jag kan gå och plocka lite i när jag känner att jag vill göra något av värde. Betala räkningarna gör jag ju samma dag de kommer, men allt det andra kan liksom vänta. Ny insikt. Glädje.

Jag hoppas på att jag och min M får möjlighet att ses på fredag. Jag saknar henne. Jag saknar det genuina. Man hade så mycket när man var yngre, sånt man inte tänkte på då. Jag önskar ibland att jag var tillbaka i sjätte klass och kunde ändra på en del som hände. Nu har man inte den makten..

Fick veta idag att jag har B12 brist. Det var ju.. Sådär.. Tråkigt.. Inte konstigt då att jag är konstant trött hela tiden. Nu blir det att boosta upp kroppen med vitaminer (jag vet, inte för mycket B vitamin...)

Jag saknar
Jag älskar
Jag vill
och jag drömmer..

Helt. Slut. I. Kroppen.

Det var precis vad jag behövde. Tömma kroppen på alla känslor och all energi. Hade egentligen inte så mycket energi innan jag klev på dagens kickbox-pass, men när fröken Anna (en riktigt duktig tjej) ville köra mitspasset med mig, ja då fick jag energi från .. någonstans. Tack vare Annas peppning så var jag rätt nöjd med mina slag (sparkarna kunde dock varit bättre men.. I will do my homework!)

Igår var jag på klubben och körde ett mitspass och fick gå omkring hela dagen idag med världens fetaste träningsvärk. Well, det är ju självförvållat och känns egentligen väldigt bra - då tog träningen.

Imorgon hade jag tänkt att köra lite egen träning efter jobbet (i jobbets motionshall) och jag har inte satt någon tid på hur länge jag ska träna. Jag slutar när jag tycker att det räcker. Min idé om vad jag ska träna går lite såhär:

-Uppvärmning; jogg, intervaller (på olika sätt)

-Hopprepsträning (jag och hopprep är väl inte direkt bästisar men jag vill gärna bli lite vän med repet..)

-Box och sparkar mot plastgubben (som jag kallar honom, en stor, stoppad knöl som funkar som en säck fast mer ser ut som en människa i formen.. Vet inte vad såna heter..)

-Träna mest på midjesparkar och höga sparkar sen naturligtvis också att förflytta mig åt sidan när jag slår krokar. Det är jag helkass på nu!

-Hopprepsträning igen och nedvarvning (jogg) och stretch.

Vi får väl ser vilken typ av träningsvärk jag får gå med i helgen!

[En tanke till dig, S]

Brukar inte bli så känslig och klippa in en massa låttexter, men dessa passar in så bra på hur det var/är för mig.
Den stämmer säkert in på en del av er också.
Han är en riktig talang den där Fakirkillen..


I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I have a long road ahead of me
It’s cloudy and dark ahead of me
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I’m back on the same road again

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

Del 1

Att träffa mina härliga tjejer (tillika bästa vänner) för en kväll i schlagerns tecken - var otroligt befriande. Känslorna inom mig löpte amok och jag ville egentligen bara ställa mig upp och skrika rakt ut hur mycket jag älskar dem alla tre och hur mycket det betyder för mig att vi äntligen kunde ses allihopa. Det gjorde nästan ont av kärlek i mig. Ni betyder så otroligt mycket för mig. Hoppas att ni vet om det. Ni är de enda som faktiskt kan ta ner mig på jorden (förutom mamma då) och det behöver jag ibland.

Del 2

Sorgen jag bär inom mig, stänger jag in under dagen för att sedan på kvällen låta den komma ut helt och hållet. Det blir många tårar i duschen och många tårar över att man inte kan välja hur allting ska fungera. Det kommer också en del tårar över mina känslor för mina underbara föräldrar och allt de ger och hjälper mig med. Sorgetårar blandade med lyckotårar. Det om något förvirrar mig totalt.

Jag saknar så mycket och hela tiden, och jag är ständigt i ett emotionellt kaos sedan min Fina, Underbara fick gå vidare. Önskar att jag kunde grabba tag i den sista stunden och hålla den för alltid. Minnena är vackra men de känns inte tillräckliga.

Del 3

Ibland gör man saker för andra som man känner att man behöver göra. Ibland gör man för mycket. Ibland känns det som att allt kunde kvitta, och ibland känns det helt rätt trots att man inte känner förändringen. Trots att det inte gynnar en själv på något vis. Ibland känns det också totalt onödigt. I grunden. Jag har lärt mig något nytt.

Del 4

Jag ägnar denna vecka och nästkommande veckor åt förändring. Inte vad gäller träning och kost. Inte gällande något annat än mig själv och mitt sätt att vara. Alla andra kommer i andra hand. Nu är det jag, jag, jag.
Den NYA Micha kommer inte att försöka pussla ihop veckor efter veckor. Den nya Micha kommer inte att försöka klämma in en massa kaffebesök och umgänge när hon har annat, som faktiskt bör prioriteras, att göra. Den nya Micha kommer att satsa på det hon vill göra, och ni får gärna kalla det egoistiskt. Det skiter Den nya Micha fullkomligt i.

Jag måste lära mig att koppla av. Jag måste lära mig att göra det jag känner att jag vill, när jag vill, och inget annat. Jag har en vän som heter Ulrika. Ulrika har var och varannan dag kommit med bra förslag på saker jag ska göra annorlunda. Hon har, varje gång som jag har varit inne i en jobbig tanke, avbrutit mig och sagt "sluta tänk så" eller "gör såhär istället" och det börjar ta på mig. Jag börjar äntligen känna att jag fattar hur hon menar. Det är relativt vårt för någon som är pessimist i grunden, att lära sig att tänka annorlunda. Nu börjar det släppa. Jag börjar förstå att jag själv är viktig. Jag har också börjat förstå att jag sätter alla andra före mig själv. Å sen allt annat som kommer emellan. Sist kommer Micha. Så ska det inte vara.

Del 5

Nu ska jag ta en varm, lång dusch och försöka att inte gråta. Jag ska påbörja en plan, som ska få växa fram i takt med att jag växer på ett personligt plan. Jag ska lösa det. Jag ska få vad jag vill ha. I sinom tid.

Jag älskar er mamma och pappa. Ni är det bästa i den här världen.

Jag blir så jävla less på mig själv.
På hela mig, och allt kring m i g .

JAG VILL INTE MÅ SÅHÄR OCH JAG VILL INTE VARA SOM JAG ÄR!

Fan ta allt, inget spelar någon roll ändå.

Jag är otroligt lustlös.

Skithelg.

När jag sitter i soffan, vandrar blicken automatiskt mot platsen där han brukade ligga. Platsen där pläden fanns - där fanns han.

Kan tycka att jag hör honom gå i hallen eller att jag hör en fnysning någonstans nära.

Det är så jobbigt när jag vet att det inte är på riktigt.

Du är så saknad..

Här sitter jag i soffan igen, och gråter. Finns inget som helst stopp på alla tårar. Det gör så ont.
Jag tittar på den underbara tavlan jag fick av mina föräldrar i julklapp - en förstorad bild på Prinsen gjord på canvas.
Bilden är fantastisk. Han var fantastisk. Så fort jag tittar på bilden, känner jag bara en sak; att jag aldrig får se honom framför mig igen, viftandes på svansen och med den där helt oförglömliga blicken.

Det såg ut som att han tänkte mycket, och undrade över saker. Det såg ut som att han förstod, jag är rätt säker på att han förstod nästan allt. Han var så smart. Så smart och så fin.

Jag vet att han har det bra där han är nu, men det är så svårt att se det positiva. Jag saknar honom. När jag ser på hans fluffpläd som jag köpte till honom, och inser att han aldrig mer ligger där, då brister det för mig. När jag ser hans koppel och inser att det inte blir fler tidiga morgonpromenader med honom.. Det går inte!!

Det gör riktigt jävla ont att förlora en bästa vän. Riktigt ont.

Samtidigt tänker jag på alla egenheter han hade för sig.. Alla roliga saker han bjöd på genom åren.
Jag tänker på att när vi tränade på att lämna honom ensam några timmar, och kom hem, så stod han på köksbordet och hade råkoll på utsidan. I sina yngre år var hans så alert, pigg och glad. Studsade runt som ett rådjur på ängarna..

Alla visste att den där dagen skulle komma. Hundar lever inte för alltid. Men jag kan säga en sak; man kan aldrig, aldrig vänja sig vid tanken på att bästa kompisen försvinner en dag. Man kan aldrig förbereda sig nog.

När jag fick veta att min änglahund hade somnat in, då skrek jag rakt ut. Tårarna kom på sekunden. Sjuk chock-känsla. "Det är inte sant!" Det värkte med ens i hela kroppen. Jag föll ner på marken och tårarna sprutade och huvudet värkte.

Idag ser jag knappt någonting. Ögonlocken är så svullna att det gör ont att hålla ögonen öppna.

Jag skulle ge vad som helst för att ha dig tillbaka i livet - frisk och kry.
Samtidigt vet jag att det inte går.

Du finns i mitt hjärta, och din tass har jag präntad på min kropp.

Lilla fina..

Jag gick i sjätte klass. Det var den längsta skoldagen någonsin. När siste lektionen avslutades, sprang jag hem för att möta min valp i hallen.
Där satt han. Undrade vem jag var. Stora tindrande ögon och en bläcksvart nos. Jag satte mig på huk och kallade på honom.
"Prinsen kom" - han kom inte. Rörde inte en min faktiskt. Satt bara där. När jag hade fått av mig skorna, rusade han fram och vädrade med nosen överallt.
Nyfiken, guldfärgad med sina svarta detaljer.. Han såg ut lite som en Afghan-valp tyckte de flesta som såg honom.
Det är en ganska rättvis bedömning av hur han såg ut då - som valp.

Jag glömmer aldrig den första promenaden som jag gick med honom själv. Han var pigg och väldigt hoppig, men inte helt orädd.
Om det var något som lät konstigt eller en plötslig rörelse någonstans så for han tillbaka fem steg (precis som en valp brukar göra..)
Vi gick till dungen, en trädallé i närheten som kom att bli en av hans favoritplatser. Min fina Prins..

Prinsen var min första hund. Som jag tjatade om att få en hund en dag. Problemet var att jag var allergisk och hade just pälsdjursallergi (hund, katt, fågel..)

Men så en dag, så kom just DEN dagen. Dagen då vi skulle åka och titta på valpar. Vi hade valt just Pudel för att de sades vara mer allergivänliga.
Mamma ville ha en stor hund sa hon. Inte en liten skithund, utan sa att "Ska vi ha hund, ska vi ha en STOR hund!"

Väl framme hos uppfödaren (Ann Engelbrecht, Kennel Holmsund) fanns det bruna Storpudelvalpar. Jag valde en liten, söt, brun tik som vi skulle få komma och hämta senare..
Den första hunden som hade hälsat på oss redan i dörren, var Prinsen. Han hoppade, skuttade, nafsade, lekte..
Som min pappa sa idag: "Prinsen valde oss"

Som ni förstår så blev det ingen tik för min del. Det blev Prins. En något äldre valp i en helt annan färg. Men ack så fantastisk.

Det finns inte en hund jag stött på (någonsin) som haft det lugn som Prinsen hade. Han var så fruktansvärt genomsnäll. Ungar klängde på honom och i värsta fall reste han på sig och gick därifrån.
Inget annat. Han härdade ut när jag gjorde kontroller av hans mun och öron.. Han tog knappt en godis från min hand, han valde att vänta tills jag stoppade den i munnen på honom.

Den här Storpudeln var mer hund än de flesta Rottisar. Enligt mitt tycke. Jag var inte alls förtjust i just Pudlar, men jag lärde mig att älska rasen.
Han var en god ambassadör för Pudelrasen, helt klart.

Denna hund kom att bli min absolut bästa vän. Jag fick honom i sjätte klass som sagt, och han har hängt med sedan dess. Fram tills idag då..

Min Gammelman (som jag också kallade honom) var inne på sitt 13e år. Varje födelsedag har han fått äta gott och blivit ordentligt firad - och jag hade hoppats på att han skulle få uppleva sin 13årsdag också, frisk och kry.

Tyvärr så hade Prinsen på senare tid blivit segare och tröttheten hade tagit över till stor del.
Vi planerade att genomgå en veterinärkontroll för att kolla upp honom, så att han inte hade något osynligt fel.. Så långt hann vi inte.

Idag, den 9e mars-10 fick han somna in efter en akut händelse. Han kunde inte längre resa sig upp. Han tjöt till och hade bedjande sett på min mor med en blick som sa: "Hjälp mig"

Akut färd till veterinären blev det där min far och mor fick ta ett sista kärleksfullt farväl.

Min älskade Gammelman, jag saknar dig och hoppas att du springer på de gröna ängarna tillsammans med din syster och alla andra, underbara, saknade vovvar.

Du är alltid med mig, vart jag än går . . .

Ny fokus på saker och ting. Andra saker. Ändring.

Orkar inte förklara varför bloggen varit tyst så länge - det blir så emellanåt. Jag är inte som de "andra" som kan sitta och leverera 4 inlägg per dag, eller ens 1 eller 2 inlägg varje dag.

Som vanligt när jag inte skrivit på ett tag så har det hänt en del. Vet inte vart jag ska börja bara. Har en hel del som jag skulle vilja ta upp men som jag inte kan dela med mig av.

Ska försöka fokusera på det viktiga. Vad som är bra just nu, och som har varit bra:


Var det någon som såg Solsidan igår? Så som "Alex" kände sig - så känner jag.

Jag har hamnat (eller ja, har befunnit mig) i en jobbig känsla angående allt som är slentrian. Är alltid så trött på fredagar (ja det är naturligt) och orkar inte göra någonting. Så det blir TV och sängen relativt tidigt. Är så JÄVLA less på det. SAMMA SAK VARJE VECKA!

Är trött väldigt ofta och har slarvat med att ta min Blutsaft (som faktiskt fungerar och gör mig piggare).
Jag gör nästan aldrig något "roligt" längre. Jag och Tim är alltid hemma. Förutom om han repar med sitt band eller om han träffar någon, alternativt om jag ska någonstans.

Om jag träffar någon/några kompisar så gör jag det på lördagar eller söndagar. Aldrig annars. Jag vet inte hur jag ska hitta tiden.

En aspekt vad gäller detta är ju att jag hatar att gå ut på krogen. Eller mja, låt mig omformulera: jag hatar att gå ut på ställen i stan. En kvarterskrog är så mycket trevligare anser jag. De som bor i området tar sig dit, och besöker man samma ställe lär man känna folket som hänger där rätt snabbt och det blir en familjär stämning.

Jag dricker typ aldrig. Det är nästa grej. Det har jag ju som stor fördel på många sätt - men också nackdel. Jag gillar inte att omge mig av berusade människor. Visst, är det tjejkompisarna som är lite på lyset stör det mig inte om jag är nykter, är det andra människor, ja då stör det mig. Har väl med alko-personligheterna att göra. Jag ogillar dumma alko-personligheter.

Min dröm var att bli hooked på kickboxning och att spendera största delen av min lediga tid på klubben. Dels för att bli bättre och ännu bättre, dels för att träffa likasinnade och för att få tid att andas, koncentrera mig på mig själv och ha något "eget".

Nu är det ju så att jag har haft sån jävla otur med allt vad hälsan är (och inte är) och varit sjuk fram och tillbaka och missat kicken på grund av det. Jag har istället, när jag varit frisk, spenderat tid på gymmet och gått på Bodycombat, sprungit och försökt att stretcha ordentligt och så många muskelgrupper som möjligt. Lite dans har det blivit också, bara för att jag ska få utlopp för min dansant sida.. Men hursom. Ingen kickboxning.

Det är väl som Jempa säger (enkickboxares.blogg.se) att man står lite stilla. Eller ja för min del står det helt stilla nu. Jag vill komma tillbaka, känna känslorna jag har gjort tidigare; älska svettlukten, mitsarna och de hårda sparkarna. I detta nu känner jag en längtan. Men samtidigt inte. Vet inte varför men jag tror att det har med mina delmål och andra mål att göra: att jag kroppsligt inte kommit någonstans. Hade jag gjort det, hade jag nog känt mig mer taggad att vara på klubben och nöta. För har man fått lite vill man ha mer (har man kommit en bit på vägen vill man komma i mål).

Ptja. What to say? Jag tänker på kickboxning största delen av min vakna tid. Drömmer att jag går matcher (inte gått en enda fight ännu) och planerar att åka och träna men antingen så kommer något i vägen (som det ärligt talat faktiskt har gjort flera gånger senaste tiden) eller så känner jag mig lustlös och går till gymmet istället.

Hjälp mig.. Jag vill tillbaka.. och jag vet inte vad jag ska göra för att få det lite roligare i livet...