Tårarna tar inte slut
Jag tittar på den underbara tavlan jag fick av mina föräldrar i julklapp - en förstorad bild på Prinsen gjord på canvas.
Bilden är fantastisk. Han var fantastisk. Så fort jag tittar på bilden, känner jag bara en sak; att jag aldrig får se honom framför mig igen, viftandes på svansen och med den där helt oförglömliga blicken.
Det såg ut som att han tänkte mycket, och undrade över saker. Det såg ut som att han förstod, jag är rätt säker på att han förstod nästan allt. Han var så smart. Så smart och så fin.
Jag vet att han har det bra där han är nu, men det är så svårt att se det positiva. Jag saknar honom. När jag ser på hans fluffpläd som jag köpte till honom, och inser att han aldrig mer ligger där, då brister det för mig. När jag ser hans koppel och inser att det inte blir fler tidiga morgonpromenader med honom.. Det går inte!!
Det gör riktigt jävla ont att förlora en bästa vän. Riktigt ont.
Samtidigt tänker jag på alla egenheter han hade för sig.. Alla roliga saker han bjöd på genom åren.
Jag tänker på att när vi tränade på att lämna honom ensam några timmar, och kom hem, så stod han på köksbordet och hade råkoll på utsidan. I sina yngre år var hans så alert, pigg och glad. Studsade runt som ett rådjur på ängarna..
Alla visste att den där dagen skulle komma. Hundar lever inte för alltid. Men jag kan säga en sak; man kan aldrig, aldrig vänja sig vid tanken på att bästa kompisen försvinner en dag. Man kan aldrig förbereda sig nog.
När jag fick veta att min änglahund hade somnat in, då skrek jag rakt ut. Tårarna kom på sekunden. Sjuk chock-känsla. "Det är inte sant!" Det värkte med ens i hela kroppen. Jag föll ner på marken och tårarna sprutade och huvudet värkte.
Idag ser jag knappt någonting. Ögonlocken är så svullna att det gör ont att hålla ögonen öppna.
Jag skulle ge vad som helst för att ha dig tillbaka i livet - frisk och kry.
Samtidigt vet jag att det inte går.
Du finns i mitt hjärta, och din tass har jag präntad på min kropp.
Lilla fina..
Du kommer se på honom med tacksamhet, att ni fick ha honom så länge ändå och allt han gett dig och alla andra. Och låt det här ta den tid det tar, sorg måste få det.
Andra kommer nog inte förstå, förstå att det blir en sån stor sorg - han var ju så gammal och så.....
Jag läste en artikel om en kvinnlig författare, hennes man var sjuk i obotlig cancer och när han dog gick hon in i ett chocktillstånd med djup sorg, så pass att hon inte kunde hantera sitt liv och sin dotter. Och alla sa hur kunde du bli så chockad du visste ju att han skulle dö? Och massvis med kommentarer på artikeln där folk tyckte hon var jättekonstig som reagerade så. Jamen vi är väl inte känslokalla maskiner heller? Sånt man vet om kommer hända kan man inte förbereda sig på, inte döden i alla fall, det blir en sån tomhet som är svår att förstå hur det kommer kännas......
Kram//Lena
Fy fa-an. Det närmar sig för vår hund också. Hon har högst två-tre år kvar. Det vänder sig i magen bara jag tänker på att hon en dag är borta. Usch. Du har mitt fulla medlidande!
Det gör så ont, och det går aldrig att förbereda sig på det. Det är villkorslös kärlek som man inte kan få av någon annan..
Tack för omtanken och kommentarerna.
En dag i taget.
Till och med jag, som inte är särskilt nära dig egentligen, vet hur mycket den hunden betydde för dig. Jag hoppas att du snart kommer att kunna se tillbaka och skratta mer än gråta, och glädjas för att han fanns istället för att sörja, och det är bara att höra av dig om du vill fika eller prata eller så.
Kram från Sanna.
hittade till din blogg av en slump. lilla viktor var även han inne på sitt 13e år,och gick bort den 13mars. det är så hemskt,folk förstår inte hur tomt det är.vi har ju en till hund här hemma men ändå.ens första hund,man kommer aldrig få en likadan. och prins var underbar minns när jag tävlade med honom och sa kisse katten , då gick han skit snyggt :) beklagar sorgen,men allting blir väll lite enklare med tiden! kram sabina