chii

Jag gick i sjätte klass. Det var den längsta skoldagen någonsin. När siste lektionen avslutades, sprang jag hem för att möta min valp i hallen.
Där satt han. Undrade vem jag var. Stora tindrande ögon och en bläcksvart nos. Jag satte mig på huk och kallade på honom.
"Prinsen kom" - han kom inte. Rörde inte en min faktiskt. Satt bara där. När jag hade fått av mig skorna, rusade han fram och vädrade med nosen överallt.
Nyfiken, guldfärgad med sina svarta detaljer.. Han såg ut lite som en Afghan-valp tyckte de flesta som såg honom.
Det är en ganska rättvis bedömning av hur han såg ut då - som valp.

Jag glömmer aldrig den första promenaden som jag gick med honom själv. Han var pigg och väldigt hoppig, men inte helt orädd.
Om det var något som lät konstigt eller en plötslig rörelse någonstans så for han tillbaka fem steg (precis som en valp brukar göra..)
Vi gick till dungen, en trädallé i närheten som kom att bli en av hans favoritplatser. Min fina Prins..

Prinsen var min första hund. Som jag tjatade om att få en hund en dag. Problemet var att jag var allergisk och hade just pälsdjursallergi (hund, katt, fågel..)

Men så en dag, så kom just DEN dagen. Dagen då vi skulle åka och titta på valpar. Vi hade valt just Pudel för att de sades vara mer allergivänliga.
Mamma ville ha en stor hund sa hon. Inte en liten skithund, utan sa att "Ska vi ha hund, ska vi ha en STOR hund!"

Väl framme hos uppfödaren (Ann Engelbrecht, Kennel Holmsund) fanns det bruna Storpudelvalpar. Jag valde en liten, söt, brun tik som vi skulle få komma och hämta senare..
Den första hunden som hade hälsat på oss redan i dörren, var Prinsen. Han hoppade, skuttade, nafsade, lekte..
Som min pappa sa idag: "Prinsen valde oss"

Som ni förstår så blev det ingen tik för min del. Det blev Prins. En något äldre valp i en helt annan färg. Men ack så fantastisk.

Det finns inte en hund jag stött på (någonsin) som haft det lugn som Prinsen hade. Han var så fruktansvärt genomsnäll. Ungar klängde på honom och i värsta fall reste han på sig och gick därifrån.
Inget annat. Han härdade ut när jag gjorde kontroller av hans mun och öron.. Han tog knappt en godis från min hand, han valde att vänta tills jag stoppade den i munnen på honom.

Den här Storpudeln var mer hund än de flesta Rottisar. Enligt mitt tycke. Jag var inte alls förtjust i just Pudlar, men jag lärde mig att älska rasen.
Han var en god ambassadör för Pudelrasen, helt klart.

Denna hund kom att bli min absolut bästa vän. Jag fick honom i sjätte klass som sagt, och han har hängt med sedan dess. Fram tills idag då..

Min Gammelman (som jag också kallade honom) var inne på sitt 13e år. Varje födelsedag har han fått äta gott och blivit ordentligt firad - och jag hade hoppats på att han skulle få uppleva sin 13årsdag också, frisk och kry.

Tyvärr så hade Prinsen på senare tid blivit segare och tröttheten hade tagit över till stor del.
Vi planerade att genomgå en veterinärkontroll för att kolla upp honom, så att han inte hade något osynligt fel.. Så långt hann vi inte.

Idag, den 9e mars-10 fick han somna in efter en akut händelse. Han kunde inte längre resa sig upp. Han tjöt till och hade bedjande sett på min mor med en blick som sa: "Hjälp mig"

Akut färd till veterinären blev det där min far och mor fick ta ett sista kärleksfullt farväl.

Min älskade Gammelman, jag saknar dig och hoppas att du springer på de gröna ängarna tillsammans med din syster och alla andra, underbara, saknade vovvar.

Du är alltid med mig, vart jag än går . . .