chii

Drog iväg på sparringpass igår och jag var orolig att min sparringpartner inte skulle komma på passet som bestämt, men fem minuter i kom hon och jag kände mig lugn igen. Brukar aldrig känna mig orolig över sparringpass eller om jag måste byta partner 2865 gånger under passet, men jag tror att gårdagens oro berodde på nervositet över att jag inte varit på sparringpass på ett tag.

Vi började i helt rätt tempo och min guard var inte mycket att hurra för. Jag har tappat det där lite då jag inte varit och kört på ett tag och för mig tar det några pass innan jag är säker på mig själv.

Det var ett givande pass, körde med några olika tjejer igår men en utmärkte sig rejält. Hon ville köra ganska lätt sparring men när hon kommit in i tempo så började smockorna komma. Det var rejäla slag, dessutom var hon längre än mig så det var riktigt nyttigt. Jag passade på att slå i magen på henne när hon ville komma åt mitt huvud, vilket resulterade i en bra fight med mycket rörelse och fotarbete (något jag verkligen behöver öva på)...

Jobbet igår var helt okej. Jag gjorde inte många knop då jag har en lära på jobbet som ska ta över efter mig. Han är så duktig så, väldigt sjävlgående och frågar om han behöver hjälp om något - vilket jag har sagt att han bara måste göra.

Ikväll blir det ingen träning och jag har lite ångest över det, hade gärna sparrats idag igen men ska hem till mamma och massera hennes fötter och äta lite middag där också. Det blir trevligt och det känns som att jag behöver det, lite värme liksom.

Har inte sett till Jempa och Helene på passen alls senaste tiden och det är ju av goda skäl. De har nog med sitt eget. Jag ser dock fram emot när jag får träffa dem på klubben nästa vecka (Jempa, jag kör gärna bara boxsparring med dig om du vill, så får jag lära mig lite nya knep..)

Imorgon är sista dagen på mitt nuvarande jobb, sedan byter jag. Ska bli skönt med en nystart. Ska även bli skönt när alla veckorna har gått (2-4 veckor kvar ca) och vi har ett nytt vardagsrum. Jag längtar verkligen.

Jag har en sån där kryp-känsla i kroppen som inte vill försvinna. Jag vill inte sitta still, jag är hungrig, jag är trött, ja vill sova, jag vill umgås, jag vill definitivt inte sitta här och bara vänta på ett besked om när jag får börja på nya jobbet. Jag har så många orosmoln just nu och ett av dem är just det här. Tänk om de ändrar sig, tänk om det inte går att lösa mig ifrån min tjänst som planerat? ”det har uppstått lite problem” fick jag i ett sms från en person på jobbet som har ett finger med i spelet. Kul att få höra det liksom, i n t e .

Jag är så inne i mitt eget och jag blir faktiskt till och med irriterad när folk vill ha hjälp med saker hela jävla tiden. Hela tiden är det någonting som någon undrar, och det som stör mig mest är när folk vill att man gör jobbet åt dem. Va fan, jag är inte din butler, vad tror du?!

Enoguh is enough!

Vad jag skulle behöva är att vara hemma hos mamma och pappa och Prins med en stor kopp kaffe och mysa i deras härliga soffa (jag och Tim saknar en soffa ) i deras ombodda vardagsrum (ett sådant kommer vi inte ha på flera veckor).

Vi har en fläkt i vardagsrummet. En stor röd sak som låter högljutt. ”Den kommer att låta lite som en spisfläkt” – my ass att den gör! Aldrig i helvete, den surrar rätt bra den där makapären. Jag kunde faktiskt sova inatt trots allt.

Helgen blir späckad trots att jag inte vill. Egentligen vill jag bara ha vovve hemma och mysa i sängen med min bok, och så träna på söndagen som planerat.

Nu blir det att jag får ha vovve från fredag kväll till lördag, för på lördag ska vi på fest och jag kommer inget att dricka, förmodligen dra hem tidigt och sova så att jag kan träna på söndag som planerat – för att sen hämta hunden igen och ha honom till måndag då jag är ledig (ska till tandläkaren). Detta är min plan, men som vi alla vet vid det här laget så går de alltidd i stöpet och allt blir skit istället, så jag får ta dagarna lite som de kommer även om jag är en planerare.

Usch vad jag inte vill jobba idag.

Huvudet känns dött. Så är det bara. Allt omkring är så snurrigt nu, trots att jag har fått klarhet i ett par saker.
Vi har en vattenskada i vardagsrummet, det är fukt i betongen. Fyra veckor ska vi ha en fläkt ståendes i rummet som ska surra och torka upp all fukt. Kul som fan, ellerhur?

Sen har jag ångest över mitt akvarium. Det var ju det som gick sönder och orsakade en stor misär hos oss. Kaos kan man kalla det också. Nu är frågan om jag ens ska ha kvar akvariet. Jag har ångest varje dag över att det nya akvariet ska gå sönder det med. En kollega på jobbet sa; "men det är ju sällan det händer två gånger". Då sa jag typ; "du känner inte mig, allt galet händer minst två gånger eller flera". Så jag funderar på att sälja av mina älsklingar (grodor, fiskar, malar) och skaffa mig en Gecko istället kanske. Akvariet får jag göra om till terrarium. Då är det i alla fall inget vatten jag behöver oroa mig för.

Vi som hade planerat att göra om så mycket hemma. Lägga golv, fräscha upp badrummet, fixa luckorna i köket med mera. Det är ju bara att fetglömma nu. Hoppas att det löser sig snabbare än väntat och att sedan när vår soffa kommer, så är den hel och fin och alldeles underbar.

Hoppas kan man alltid, men jag måste erkänna att jag är rätt trött på att hoppas hela tiden och få se resultat av det hela först mycket senare. Det borde vara: hopp - resultat - reaktion och inte; hopp - hopp - oro - oro - resultat - reaktion.

Jag saknar min hund något så otroligt. Det är helt sjukt hur mycket skillnad en glad, pälsbeklädd varelse gör i ens liv. Ger en glädje, vackra små blickar och svansvift hela tiden. Han lyser upp min tillvaro, även om han inte alltid är hos mig.

Nej nu: återgå till jobb. Segt idag. Magen strular igen. Fuck it.

Det här inlägget är för de personer som känner med sig att de är ärliga, ambitiösa och bra människor. Människor som aldrig hamnat i klammer med rättvisan, människor som ständigt gör allt som går för att få en någorlunda trevlig och givande vardag. Människor som trots detta, råkat ut för, och fortsätter att råka ut för smärtsamma situationer. Då menar jag känslosamma sådana, där ett val är livsavgörande, där man egentligen inte vet om man väljer rätt eller fel – där utgången är osäker.

Jag känner till människor som kan ingå i ovantående kategori. Flera stycken faktiskt, och jag blir så ledsen när det verkar som att dessa människor aldrig får en chans att leva livet på riktigt. Detta är lite av en hyllning till två personer som ligger mig varmt om hjärtat. Jag älskar er.

”Person1 är uppvuxen med mor, far och bror. Person1 fick tidigt ta ansvar för lillebror då mamman var alkoholist och frånvarande. Person1 fick bli vuxen tidigt och lära sig att laga mat och sköta ett hem redan som liten plutt. Person1 kunde hitta sin mor i alla möjliga situationer; däribland några gånger då modern försökte ta livet av sig med hjälp av piller och alkohol (ungefärlig ålder på Person1 då var från 4-6 år). Person1 fick tidigt höra att modern avskydde henne och att hon favoriserade sonen. Modern var elak, egoistisk och kall, och trots en uppväxt med en sådan moder, lyckades Person1 bli en fantastisk mor med drömmar och mål – helt olikt sin egen mor. Person1 har provat på en mängd olika jobb och haft en hel drös med mål i sitt liv. Men för runt ett tiotal år sedan drabbades Person1 av nacksmärtor och fick stelopereras. Person1 kunde jobba normalt i några år innan ryggen lade av. Ryggen fick stelopereras den med ett flertal gånger som dessutom aldrig blev 100 % bra. Sedan har det följt någon operation till som inte blivit riktigt 100 % vilket har resulterat i att Person1 nu är sjukskriven sedan ett bra tag tillbaka. Person1 är egentligen en person med mycket vilja, nyfikenhet och som dessutom är väldigt social. Nu när Person1 är sjukskriven får hon inte utlopp för allt det hon behöver. Det är en ny operation inbokad, nya förhoppningar och ännu en gång håller man tummarna för att det ska bli bra. Person1 är värd att hyllas med all beröm man kan hitta. Person1 är pedagogisk, kunnig, erfaren och ärlig. Det spelar ingen roll vad det gäller, man får aldrig några oärliga svar av henne.”

”Person2 är en levnadsglad tjej runt 25 år som växte upp med sin mor, storebror och senare även en lillebror. Hon har inte direkt någon god erfarenhet av män i sitt liv då pappan varit frånvarande. Hon har varit med om så mycket i sitt lilla liv, att man undrar hur hon ens orkar. Men hon orkar, och det är det viktiga. Det har varit allt ifrån hemska tankar hon hade som 14 åring, till att umgås med fel personer och bli utnyttjad – för att sedan en dag vakna upp och inse att det har hunnit hända så mycket mer än så under åren som gått. Exakt vad som hänt denna tjej är inte relevant att avslöja i min blogg, men det är bland det värsta en människa kan utsättas för – på alla plan. Trots allt detta står hon på sina egna ben med en personlighet som inte kan beskrivas i ord. Hon är fantastisk. En stark själ i mörkret, och trots att hon kämpat och fortsätter kämpa, jagar minnena ibland ikapp henne och försätter henne i ett dunkel. Person2 är en fantastisk vän och en fantastisk mamma. Hon ger så mycket av sig själv och man bara hoppas att man ger något tillbaka.”

Jag tycker att det är orättvist. Det är alltid samma typ av människor som hamnar i sådana här situationer. Det är aldrig dumma, kriminella, äckliga, idioter eller andra as som det går illa för. Nej, det är de snälla, ambitiösa, trevliga, målinriktade, underbara personerna som får genomlida jobbigheter hela tiden. När ska det ta slut?!

Träningen igår gick bra. Över förväntan faktiskt. Jag hade tänkt ta det jättelugnt och inte anstränga mig mer än vad som behövdes för att kunna genomföra alla sparringövningar. Det blir dock inte som man tänkt sig när man får köra med Sami (instruktören) com är rätt .. på . Rätt så .. energisk. Det gav mig jättemycket som vanligt och det var skönt att höra att det inte märks att jag varit borta 2 veckor från träningen. Skönt som fan måste jag säga.

Adela (en tjej som enkickboxares.blogg.se berättar om i sin blogg) var på G. Hon körde både mitspass och gav sig sen in i sparringen och faktiskt flög på en kille när han väntade på att få sparras med henne. Det hela såg riktigt komiskt ut, men det var inte längre komiskt, utan jävligt tufft när Adela (snabb som hon är) skrämde killen med sina plötsliga, precisa och snabba slag. Det var underhållande. Energiknippe där!

Jag körde ju första halvan med Sami, sen körde jag med en tjej jag sparrats med tidigare (som jag aldrig minna namnet på, Adela, vad heter din kompis?) Vi körde på en relativt jämn nivå och jag riktade in mig mer på teknik än snabbhet och styrka.

Trött åkte jag sen hem och pratade med Linda (Ängel) i telefonen (din telefon är väldigt dum Linda, den avbryter våra samtal hela tiden!) - fick inte avsluta samtalet som jag ville, så jag får ringa till Ängel idag igen och säga det jag skulle.

Mycket har hänt som jag valt att inte skriva i bloggen, men nu kan jag säga det att jag har fått ett nytt jobb (igen) och det jobbet går inte ut på att bossa runt folk, bråka med folk, vara den första som ingriper i ett slagsmål och så vidare.. Mycket skönt för mig. Jag har fått tag i ett hederligt receptionsjobb utan några befogenheter och det känns fanastiskt! Dessutom är det superbra arbetstider, jag jobbar med en kollega större delen av dagen och det är i samma område som jag redan jobbar i. Vart det är skriver jag av säkerhetskäl naturligtvis inte i bloggen - den som vill veta får fråga mig personligen och inte över nätet. Det hela känns mycket bra och på senare tid har jag fått höra så mycket positiva saker om mig själv, fått så mycket beröm för den jag är och för hur jag jobbar - så att jag tappar andan emellanåt och det känns som att jag inte vet hur jag ska reagera. Jag är inte van att ord som "fantastisk", "underbar" "otroligt socialt kompetent" och "att lita på" förknippas med mig i arbetsvärlden.

Sist jag hörde det var någon gång när jag stormade in i en jobbig situation på Åhléns när jag jobbade som OV där - och kunde rädda undan en kollega så att gärningsmannen inte träffade henne med sin höger.

Nu ska jag återgå till arbetet. Det är full rulle som vanligt och vi är många som jobbar idag. Egentligen vill jag bara åka och träna, men det får jag göra imorgon. Ikväll ska jag dejta Linda, Nattis och Lilo!

Kärlek

Sitter på jobbet nu och har fått meddela en tråkig sak till en av mina chefer (men bra för mig). Känns jobbigt men skönt på samma gång.

Stressig helg, men underbar på samma gång. Så glad att jag kan bidra med någonting till någon som känner mycket på samma gång. Det finns svåra tider för alla, då man måste ha någon att luta sig mot. Hoppas att jag kunnat göra någon nytta. Jag är glad att vissa vänder sig just till mig för stöd.

Ikväll är det kickbox, jag är trött som bara den men det ska bli kul att träna igång kroppen ordentligt igen. Ser fram emot veckans planering, hoppas ingenting sabbar den bara. Det får liksom inte hända!

Ser fram emot helgen också, lördagen som jag håller på att planera för mig och en nära vän till mig. Ska bli intressant och givande att få spendera ännu mera tid med henne. Hon ger mig styrka, bara genom hennes existens - och jag försöker stärka henne - med alla hennes fantastiska egenskaper.

Kärlek

Ingen karma här inte! Vad ska jag behöva göra för att vara lite mer lyckosam?

Visst händer det att jag har tur emellanåt, men hallå, allvarligt; denna otur jag haft nu senaste tiden är ju skrattretande.

Pt 1. Vi vill göra om vårt kök. Tror ni det finns några passande luckor eller? Nej.

Vi åker runt till 780 olika ställen (lite överdrivet kanske) men inga luckor passar våra stommar och vi har inte råd att byta ut stommarna.

Pt 2. Jag kommer in i träningen bra, och börjar bli riktigt konsekvent med träning och kost. Vad händer? Jo jag skadar foten ordentligt illa. Ingen träning, pissigt humör.

Pt 3. Vi behövde ett nytt vardagsrumsbord. Vi beställde ett jättefint, indo-bord. Bordet kom men när vi öppnar paketet ser vi att bordets ena hörn är av. Bordet var trasigt. Kul jul.

Pt 4. Jag börjar träna igen och kommer igång bra. Vad händer? Jo jag går och blir sjuk.

Ingen träning, hemma från jobbet, taskig lön i oktober (allt är dåligt med att vara sjuk men det fattar väl vem som helst)..

Pt 5. Vi kommer hem från Småland efter en trip på några dagar. Vi har ett akvarium med fiskar och grodor. Så fort vi öppnar ytterdörren hör vi ett surr från vardagsrummet. Taskig magkänsla, oro. Går in, och till vår förskräckelse ser vi att fiskarna och grodorna krälar runt på botten i akvariet, med endast 5 cm vatten längs botten! Akvarievattnet har läckt ut på vår fina parkett. Fiskarna och grodorna överlevde. Det gjorde inte golvet..

Så nu bara väntar jag på nästa törn. När kommer den?

Kommer jag någonsin att komma in i träningen som jag vill och som jag behöver? Konsekvent träning och god kosthållning är ju viktigt för mig. Jävligt viktigt.

Nu lämnar jag det här. Endast positiva tankar. Positivt flow.

Hade en dröm inatt. Jag stod vid en cafeteria med en liten flicka i famnen. Det var min dotter. Hon såg precis ut som min och Tims dotter (hur nu en ”sån” ser ut) – och jag var så lycklig. Så lycklig över att ha den här lilla kräkmaskinen på armen som ler och ser alldeles finurlig ut.

Jag vill ha barn. Jag vill ha barn. JAG VILL HA BARN! (men det får vänta till nästa år).. (Min baby-noja har satt igång igen)..

// Out