chii

Jag har funderat lite igen..


Det finns så många situationer som jag har varit med om som rör rubriken, antingen själv eller då jag fått observera när någon annan in min närhet har fastnat i ett dumt mönster som längst ner handlar om att man inte vågar tillåta sig själv att bli och vara lycklig. Lite luddigt kanske..

Någon som har sämre erfarenheter av relationer; vänner och kära, kan tyvärr längre fram i livet hamna i situationer då man antingen direkt eller indirekt fokuserar på fel saker.

Om en person har haft ett helvete med förhållanden och främst tillit, krävs det mycket för att den personen ska kunna lita på någon igen. Får man dessutom chansen att träffa någon med bra egenskaper, fina kvalitéer, en ärlig inställning och ett stort hjärta - ja då kan det bli för överväldigande istället. Kanske känner man att: "Wow, allt detta i samma paket, något måste vara fel." Är det som så sedan att ingenting är fel, kan man hänga upp sig på att leta fel istället. Hitta de små störiga sakerna för att längst bak i huvudet tror man inte att man förtjänar det goda. Eller att det är helt omöjligt att bara få vara lycklig och ha det bra. Det bara MÅSTE finnas något fel.

Det här är väldigt olyckligt då jag tycker och tror att varje människa ska kunna ha det bra och relativt felfritt på något plan. Speciellt när det kommer till kärleken som jag just nu fokuserar på. Man måste någon gång ta sig i kragen och tillåta sig själv att vara lycklig. Jag har förstått att det är fuktansvärt svårt att välja mellan att gå tillbaka till det som kändes tryggt men som var helt fel (på alla plan) eller att faktiskt kasta sig ut med huvudet före då man hittar en person som matchar en själv på alla plan och faktiskt våga satsa utan att se tillbaka. Det kan låta så lätt; jag tror att många som läser detta tänker; "Men vaddå, det är väl bara att ta lyckan när man får den!" men jag tror inte att det är så lätt.

Att lära känna en ny partner är också intressant.. Det tar tid att stöta på de små sakerna som gör helheten. Många säger efter två-tre månader att man känner varandra utan och innan. Jag håller inte med.
Det finns så många småsaker man hittar med tiden - två tre månader räcker inte till där riktigt. Det kan handla om att känna av den andra personens sinnesstämning, att veta i ryggmärgen vad som upprör denne, vad som gör personen glad och så vidare. Det är inte så lätt som att tänka: "Han gillar biltidningar, jag köper en tidning åt honom så blir han glad" - visst att detta är en av många saker man uppskattar i ett förhållande (för ofta är det så att mycket av all typ av uppvaktning upphör med åren av någon märklig anledning...) MEN: det jag pratar om är mera om man hade tänkt att prata om något man vet med sig är känsligt för den andra personen men märker att det inte är bästa läget så kanske man väljer att vänta med det istället för att dra upp det vid "fel" tillfälle.

Mycket handlar om känsla och hur bra man kan läsa sin partner. Många onödiga bråk startar på grund av att man inte känner av situationen och man väljer att fokusera på småsaker. Det är dumt. Jag ska inte säga att jag inte gör det. Jag har legat på topp i ligan som rör just detta: att störa sig på småsaker. Jag gör det fortfarande ibland men nu tar det inte lika lång tid för mig att inse vad fan jag håller på med.

I slutet av dagen tänker jag på en sak. Den är dyster och tragisk men den hjälper mig på traven:

"Tänk om det sista jag sa till Tim var att han var urdålig på att plocka upp sina jävla strumpor från golvet någon gång. Det hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv för!" BAM! DÄr slog tanken om till: "Jag älskar honom så mycket och han är det finaste i mitt liv" - sedan går jag och säger det till honom.

Jag menar inte att man inte kan vara arg på varandra. Saker är bara den att det finns något som heter "Man skall välja sina strider" - man behöver inte bli förbannad över smågrejer. PUNKT.

Jag hoppas att det jag skrivit har gett något.
Man vet aldrig..

//Chii is out//