100626 - En bit i taget

Tänker inte förklara varför jag inte skriver blogg lika ofta som förr, det har sina orsaker.
-
-
Midsommar är enligt mig överskattat. Mestadels i alla fall. En jävla massa supande och folk som hoppar "små grodorna" kring en midsommarstång. Jag ska inte säga att jag inte gillar midsommar, för det gör jag - men jag gillar inte att det blir en anledning till att hälla i sig alkohol och gå ut på stan och slåss (läs aftonbladet eller expressen om ni inte förstår vad jag menar..) Sen att midsommarstången ser ut som en "giant penis".. Tja, svenskar är roliga, hmm..
-
-
Spenderade gårdagen hos Emelie och Danne med trevligt sällskap, tycker verkligen om deras vänner, olika men lika härliga allihop. På kvällen cyklade jag hem och grillade med T som var dålig..
-
-
Humöret mitt är upp och ner, ledsen ibland, arg ibland och lite uppåt ibland. Det är ju så, men jag orkar inte med speciellt mycket. Funderar en hel del och panikångesten finns där och visar sig då och då. Det är jobbigt med rusande hjärta och känslan av att något kryper i mig. Riktigt obehagligt..
-
-
För att få bukt på det har psykologen sagt att jag ska skriva ner vad jag känner när det är på väg, och jag fattar nu hur hon menar, men det är inte lätt att tänka "papper och penna" när det kommer. Jag blir som paralyserad ibland och ibland blir jag bara arg när hjärtat hoppar till och det känns som att jag inte får luft. Häromdagen fick jag en känsla av att det var något som kröp i halsen på mig som drev mig till att klia hela halsen röd på utsidan. Inte alls bra..
-
-
Jag har inga som helst planer för sommaren då jag måste ta en dag i taget och se hur jag mår. Tanken är ju att jag ska börja jobba som vanligt igen (heltid) och vad jag får göra då vet jag inte. Stressen känner jag fortfarande då jag ser problem överallt, som aldrig förr. Skitjobbigt att må såhär när man i vanliga fall tycker att det mesta funkar. Jag har panik över jobbet också, vill ju kunna jobba som vanligt men det funkar inte nu - jag blir ledsen fortfarande emellanåt och kommer tårarna så kan jag inte stoppa dem.
-
-
Jag saknar sällskapet som han var för mig. Tänker på honom ofta. Vi får se vad tiden ger - hur läget blir - hur allting kan ordna sig - och kan det ordna sig till punkt och pricka så kanske det blir nåt - jag hoppas på att när jag får en: att den blir likadan som han var - lika fin och lika bra - på alla sätt - lugn, översnäll och lagom egensinnad..
-
-

.läkarbesök.

Var till läkaren idag och kunde inte hålla inne med känslorna så de fick komma fram och läkaren sjukskrev mig en vecka, så till och med onsdag nästa vecka då. Vad som händer därefter har jag ingen aning om. Jag måste hur som helst gå o prata med någon kurator/psykolog i alla fall, och få vissa delar ur systemet.
-
-
Pratade lite med Tim också, och det är nästan bara jobbigt att prata med honom för jag saknar honom mer nu än jag någonsin gjort då han varit iväg på trips tidigare. Antar att det har med allt omkring att göra. Jag älskar ju att höra hans röst, och älskar att höra att han har det bra, och det är ju skönt att jag fick bekräftat att han mår bra, då mår jag lite bättre.. Men ändå.. Jobbigt..
-
-
Min chef hade ringt mig men jag missade samtalet, så jag ringde upp men fick inget svar så nu väntar jag på hennes samtal.. Funderar på om jag ska ta och försöka göra något nyttigt nu. Något jag orkar med, men vad? Ikväll tänkte jag försöka ut och springa lite, låta kroppen jobba och hjärnan vila lite från all aktivitet idag..
-
-
Är i alla fall glad över en sak och det är att jag har två sätt att tackla mina problem: att sjunga och att träna. Två bra saker där jag får gråta, skrika (sjunga ut) och fokusera på något annat under en tid. Det är skönt, och det är jag glad över. Nu hoppas jag bara att detta vänder snart så att jag kan gå vidare..
-
-

feedback

Ibland behöver man lite feedback. Jag fick min idag, på FB av den supersnälla/duktiga kickboxaren Hampus.
Man behöver bli lyft lite ibland. Läs hans blogg http://www.nejnujavlar.blogg.se
--> Tack snälla H för att du hjälper mig med alla dina tips och dina fina sparkar ..
-
-
Jag var iväg och tränade igår i alla fall, det blev sparring med Hampus, Janina och Sara. Det gick bra att fokusera på träningen även om jag hade mina luckor då det kändes som att jag glömt allt jag nyligen lärt mig.. På vägen hem i bilen kom nästa gråtattack, men den gick över rätt fort och det är jag glad för.
-
-
Jag ska till läkaren idag för att berätta hur jag mår, hur jag inte fungerar alls under varken dagar eller nätter. Om paniken som fyller mitt bröst och om att jag inte riktigt är med alls.. Helt blank..
-
-
Har ingen lust att gå ut alls idag, men jag måste som sagt. Vill egentligen bara gå o lägga mig och sova bort hela dagen, men eftersom att jag vet att träning lyfter mig så får jag ta och gå ut och göra något fysiskt sen..
-
-
Och jag orkar egentligen inte bry mig om att folk inte kan lyssna på vad man säger. Lär dig respektera det som sägs och håll dig till det!

.empty.

"Make it through the day without you.."


Den här veckan blir tuff. Jag har ingen ork till något egentligen men det enda som får mig på lite lättare tankar är träningen. Å trots att jag inte har någon ork alls så kommer orken till träning, annars får jag väl köra ändå.

Vaknade imorse av T´s alarm. Han har åkt nu och det gär inte något bättre direkt. Jag menar, om jag kände mig ensam när han var här, hur känner jag inte nu då? En vecka borta från honom och det är nu jag är som mest låg.
[vad ska man säga, det känns alltid skit när han åker..]

Kan inte bestämma mig för om jag ska träna ikväll på klubben eller inte. Har beslutsångest vad gäller allt. Har ångest för övrigt också, så att få ett svar av mig nu är i stort sett omöjligt.

För att inte bara sitta och stirra in i väggen hela dagarna har jag skrivit en lista som jag tar och betar av lite som det kommer. Rensa garderoben, dammsuga, torka lite, rensa kylen.. Då tänker jag inte så mycket i alla fall. Sen att jag helt plötsligt när jag dammsuger börjar gråta hysteriskt, ja, det kan jag inte hjälpa. Det har väl gått en timme mellan varje gråtattack idag..

En sak har jag aldrig kunnat göra och det är att ta en dag i taget. Hur gör man det liksom? Jag har ingen erfarenhet av det.. Nu måste jag, för jag vet inte hur morgondagen ser ut och jag vet inte vad läkaren säger. Jag vet inte hur den närmsta tiden ser ut och jag vet inte ens om jag jobbar om en månad. Jag vet ingenting och att en person som jag, med stora kontrollbehov inte har någon koll är som att någon kapar en lina när du hoppar bungyjump och du råkar hamna tvärfel och slå i marken eller nåt..

Jag önskar att någon kom hit med råstyrka och vit målarfärg så jag kunde måla om ett rum och ha att göra hela eftermiddagen och natten. Kan ju ändå inte sova..

"Stop falling.."


What´s the point..?

I torsdags gick det inte mer, jag fick panik och mådde fruktansvärt dåligt. Det gör jag fortfarande.
-
-
Jag vill inte ha några frågor om vad det gäller, för det kan jag ändå inte svara på. Dessutom: det jag kan svara på, vill jag inte svara på. Så enkelt är det.
-
-
Har varit hemma sedan dess och bara mått skit. Deppig har man varit förut men detta är något annat. Tar mig inte för något, orkar ingenting. Bryr mig inte. Skitsamma. Vad är meningen med att ens försöka något om man ändå inte kommer någonstans? Hur länge orkar man? Hur länge ska man ha hoppet uppe? Alla tankar och så saknaden på det. Enorm saknad. Enorm tomhet, även om jag inte är ensam. Känner mig ensam. Känner mig liten och svag men det är det sista jag visat för folk - hur det egentligen ligger till.
-
-
Har alltid varit bra på att hålla masken. Alltid ett bra pokerface - inte nu. Nu går det inte hur mycket jag än försöker. Har under sex månader eller mer varit en annan person offentligt men på insidan har paniken bara legat och grott. Nervositet, orolighet, tankar och frågor utan svar. En vilja. Viljan har funnits där men nu är det orken som tryter. Hur ska jag orka?
-
-
Jag har som många andra mycket att glädjas åt men det är inte nog. Inte nu. Det finns ingenting som får mig upp, upp längre. Det jag en gång hade som alltid fick känslorna att lugna sig var min Underbara. Men nu finns inte han längre..
-
-
Det gör ont i hela kroppen. På riktigt. Ryggen värker, nacken ömmar och min fot ger aldrig med sig. En blick på honom och allt hade känts mycket lättare. Han var min klippa..
-
-
Jag har nu varit ute tillräckligt så jag klarar mig utan det mycket, mycket länge. Kanske tar jag mig någon kväll till favoritstället där jag alltid är välkommen. Sitter i bakgrunden. Lyssnar och tittar tyst. Jag vet inte. Vad jag vet är att denna vecka inte blir lättsam för mig, det är en sak som är säker.
-
-
Alltid tänker jag på vad andra ska säga - även om man inte tror det om mig så är det så. Jag bryr mig alltid för mycket. Jag orkar inte bry mig nu. Jag tar alltid hänsyn till andra, frågar alltid hur de vill göra med saker innan jag lägger fram min idé. Jag anpassar mig ofta till situationer som andra skapar med egen vilja - för att sedan ibland känna mig otroligt felplacerad. Ibland håller jag käft - oftare än vad jag borde. För att behålla ett lugn. Är det så att jag säger till brukar det ha gått väldigt långt, och då säger jag till ordentligt. Jag vill inte göra folk besvikna. Jag vill inte få skuldkänslor, men får det ändå, även om jag inte borde få det.
-
-
Jag är så less. På mig själv. På allt med mig. På allt som har med min person att göra. Jag vill inte vara jag längre. Jag vill vara någon annan. I alla fall nu.
-
-
Jag vill göra det jag vill göra och komma dit jag ska vara. Jag vill inte vara här och nu.
-
-
Jag vill inte träffa någon. Jag vill inte att folk frågar. Vill jag prata så gör jag det - sån har jag alltid varit. Det finns en sak jag inte fixar och det är när man säger till någon: "Jag tar det en annan dag" och så får man frågan ganska snart igen; "Vad är det som har hänt?" Som sagt.. Inga frågor. Jag är nog stressad och mår tillräckligt dåligt som det är.
-
-
Tårarna kommer titt som tätt och det är jobbigt när jag inte vet specifikt varför de kommer just när de kommer. Frustrerande. Orkeslös. Trött.