chii

Hate the twist of mind..

Något jobbig känsla. Hela kvällen igår och hela dagen idag (i alla fall hittills) har jag inte kunnat tänka på annat än A7X. Likt en töntig trettonåring som har töntiga idoler, har jag, precis som förr, kommit in i en nördig period då jag går och dagdrömmer om ett band. Whattahell liksom?! Enda skillnaden är väl att de inte är töntiga, dessa killar. De är begåvade, sångaren har en röst som är otroligt originell och musikerna är skickliga. Känslan jag får i kroppen när jag hör musiken som de skapat är långt ifrån samma känslor jag hade när jag var 13. Då handlade allt egentligen om utseende och vem som var snyggast i ett band. Varken jag eller mina vänner fattade vad som var viktigt när man pratade musik. Vaddå musik? Det var ju snygga killar (tyckte man då) eller coola tjejer eller nåt annat trams. 

Det här, ja det här är mycket, mycket större. Det här är vad musik handlar om: att kunna få fram känslor, riff, solon och skrik som skär in i kroppen på en, men på en helt fantastiskt sätt. Att kunna sätta allting rakt av bara! WOW säger jag!

Att en dag känna att "idag pallar jag inte att träna" och sen stoppa in hörlurarna i öronen och springa ner till gymmet för att få stå på crossen i en timme bara för att man helt plötsligt fick ny energi. Allt tack vare killarna i A7X. Tack en jävla massa för sparkarna i baken alla dagar man är nere.. It´s amazing!

Töntigt va? Jag känner mig sjukt töntig men nu börjar jag fatta hur mina vänner (plus sambo) känner för vissa band och deras skrikiga, tjutande röster.. Alla gillar inte samma, men man måste ändå ha respekt för att åsikterna är delade. Så är det med det.

Adjö.